gent emot det högsta väsendet. Alla folk hafva velat af locka framtiden de hemligheter, som hon alltid skall bevara, och alla hafva haft besvärjare och spåmän. Grekerna hade sina siare och tecknatydare, hvilka de satte i omedelbar förbindelse med gudarne, och hvilka de derföre med fullt förtroende rådfrågade. Sålunda hade templet i Dodona sina särskilda tjenare, och den delphiske Apollons gudasvar tolkades af hans prester. Orphevs åtföljde Argonauterna ej blott för att förljufva den långa resan genom sina sånger, utan äfven för att förklara gudarnes järtecken. De ryktbaraste tecknatydarne i forntiden voro Aniphiaraos hos de sju hjeltarne under det första kriget mot Thebe, Teiresias och hans dotter Manto hos Thebanerna och Kalchas, hvilken åtföljde Grekerna under det trojanska kriget. Vissa slägter ansågos till och med hafva ärftlig rätt till gudomlig uppenbarelse eller företrädet att vid fullgörandet af vissa religiösa bruk vara gudarne mer behagliga än andra. De utgjorde förmodligen en qvarlefva af gamla teokratiska familjer, hvilka revolutionerna beröfvat den verldsliga magten. Enligt den grekiska folktron var alltid någon viss gud stamfader till dessa vördade familjer.
Men dessa prestkollegier, hvilka, med uteslutande af alla oinvigde, utöfvade vissa presterliga förrättningar, såsom t. ex. Zevs’ prester i Dodona och Apollons i Delphi, bildade aldrig en särskild kast och spelade aldrig i denna sin egenskap någon politisk roll. Grekerna hade således lika litet någon kast af prester som af krigare.
Sederna voro enkla och utan prål, men hvar och en åtnjöt en i Orienten okänd frihet. Slafveriet fans knappast mer än till namnet. De som blifvit tagne i krig eller köpte, äro snarare tjenare än slafvar, Den gamle herden Evmäos hoppades, att Odyssevs, om han återvändt hem, skulle gifvit honom ett hus, ett fält och en hustru, och då han träffar sin herres son, kysser han hans panna och ögon. Den döende Alkeste sträcker sin hand till afsked åt sina slafvinnor.
Slafvens ställning är mild, qvinnans är hedrad. Det husliga lifvet är bättre inrättadt än hos de orientaliska folken, om man undantager Judarne, en säker underpant på, att det politiska lifvet skall få bättre, rättvisare och friare inrättningar. Månggifte är förbjudet, och om den grekiska qvinnan ännu förvärfvas genom köp, är hon likväl ej dömd till ett obemärkt och ensligt lif i ett harem. Åtminstone under den äldsta tiden får hon visa sig offentligen, längre fram synes hennes öde försämras. I Athen skall man innesluta henne i »gynaikeion» (qvinnornas bostad). Likväl skall det äfven då märkas ett framåtskridande i hennes ställning, ty den hemgift, som kommer att blifva hennes egen tillhörighet, skall betrygga hennes framtid. Liksom hjelten ej
