vulkaniska djup. Den förra hade sin personifikation uti Hestia (Vesta), den senare uti Hephästos (Vulcanus), hvilken var verldens store verkmästare, en arisk åsigt, som ej kom till utveckling i Grekland, men som man återfinner i de pelasgiska mysterierna på Samothrake. Hvad vi nu anfört, kan man anse såsom Pelasgernas bidrag till den helleniska religionen, och ofvannämnde gudar hafva dem att tacka för sin medborgarrätt i Olympen.
Efter en antik bröstbild i British Museum.
Phenicierna från Sidon utbredde kännedomen om sin skyddsgudinna, Astarte eller Aphrodite (Venus), hvars bild prydde framstammen af deras fartyg, hvilket Grekerna på ett poetiskt sätt uttryckte, då de sade, att Aphrodite, född af hafvets hvita skum, uppstigit ur de salta vågorna. Från Askalon öfvergick hon till Cypern och derifrån till ön Kythera, hvarest Phenicierna byggde henne ett tempel. Men hennes dyrkan utbreddes blott långsamt. Under den homeriska tiden var den ännu långt ifrån allmän.
Tyrierna, hvilka efterträdde Sidonierna i herraväldet till sjös, utbredde i sin ordning dyrkan af sin nationalgud, Melkart, hvilken Grekerna sammanblandade med Herakles.
Poseidon eller Neptunus, hafvets gud, hvilken älskar offer af menniskor och hästar, torde vara en af landets äldsta gudomligheter, utan tvifvel införd af Grekerna i Asien och på öarna, tillsammans med Rhea, den phrygiska Kybele, och Pallas Athena (Minerva), hvilken
