ärftligt lyte, som måste straffas in på den brottsliges afkomlingar. Försoningen kan utplåna synden, och ångern bryter Erinnyernas hämnande magt. Det är harmoniens, ljusets, bildningens och nådens verld, som efterträder oordningen, mörkret, våldet och förskräckelsen, hvilka förut hafva herskat. Delphi är medelpunkten för detta nya lif, och derifrån utsprider guden bland det helleniska folket poesi, musik och konst.
Alla de helleniska stammarne tillegnade sig Apollons dyrkan, och vid foten af hans altaren samlades till gemensam bön, i gemensam tro, såväl den joniske, som den doriske mannen. Sparta företog ingenting utan att i Delphi rådfråga hans orakel, och Athen hedrade honom gemensamt med hela Jonien på Delos genom högtidliga fester. Milesierna införde Apollons dyrkan i alla sina kolonier ifrån Naukratis på Nilens strand till Tauris vid Svarta hafvet. De öfriga gudarne voro gudomligheter för särskilda städer, Apollon och Zevs voro de store nationelle gudarne.
Man har påstått, att de pelasgiska gudalärorna, ett eko af orientens stora teologiska system, bevarades uti mysterierna. Så är nog ej förhållandet. Mysterierna hafva troligtvis ett mycket senare ursprung och skiljde sig mindre till innehållet än till formen från den allmänna folkreligionen. Den senare inneslöt ej sina gudar uti en otillgänglig helgedom, hon ville se och vidröra dem.
»Menniskan skapades efter Guds afbild», säger Genesis, och hon förklarar våra nuvarande ofullkomligheter genom berättelsen om den första menniskans fall. Den grekiska religionen skapade sina gudar efter menniskans afbild; hon försåg dem blott med öfverlägsnare egenskaper. Ares var starkare, Apollon skickligare, Aphrodite skönare, än de som egnade dem sina offer. Uti denna olika utgångspunkt för den hebreiska och grekiska religionen låg ifrån början striden emellan de olika slagen af civilisation, hvilka från dem utgått.
Anmärkas bör dessutom, att enligt den helleniska gudaläran gudarne ej äro verldens skapare, utan blott dess styresmän. Det fans en tid, då de ej voro. Söner af himlen och jorden hafva de funnit verlden färdig före sig och föreställa dess olika och förgängliga krafter. Derföre äro de ej heller mer nödvändiga och eviga, än de företeelser, för hvilka de äro ett uttryck. »I skolen dö», säger Promethevs till dem, »och folken skola en gång få höra en röst, som utropar: Gudarne äro döde!»
Gudarne uti den homeriska Olympen erfara glädje och smärta och stå i ständig förbindelse med jordens invånare. Hvarken deras åsyn eller deras magt var synnerligen fruktansvärd; de hade alla den
