menskliga naturens brister, alla dess passioner, vreden, hatet, våldsamheten. Apollon och Poseidon voro Laomedons slafvar. Under striderna vid Troja blefvo Aphrodite, Ares, Pluton, Hera, sjelfva Olympens drottning, sårade af dödlige. »Deras blod flyter» säger Homeros, »men ett blod, som är egendomligt för gudarne, liknande morgonrodnaden, ett slags gudomlig ånga; ty gudarne, som hvarken nära sig genom Demeters gåfvor eller Dionysos’ skänker, hafva ej ett jordiskt vanligt blod såsom vårt; men de ega också odödlighet.»
Dylika gudar kunde ej hafva annat än ett svagt och begränsadt välde. En stads gud var ej en annans. Pallas herskade i Athen, Demeter i Elevsis, Hera i Argos, Apollon i Delphi, Dionysos i Thebe, Aphrodite på Cypern. På andra ställen erhöllo de ej synnerligen stora hedersbetygelser och voro till och med stundom föremål för likgiltighet. »Jag fruktar ej detta lands gudar», säger härolden i »Botgörarne» af Äschylos, »ty jag har dem hvarken att tacka för lifvet ej heller för den ålder, jag redan uppnått.» Deraf dessa afundsjuka, oförsonliga gudomligheter, af hvilka hvar och en hade sitt älsklingsfolk och ansåg alla andra för fiender. Alla Trojanernas olyckor förskrefvo sig, enligt skalden, från Heras och Pallas’ vrede mot Paris, och Poseidon hämnades på dem för Laomedons svek. Häraf också den förening af religiösa bruk, som åtföljde föreningen mellan folken. Städer, som stodo i ett vänskapligt förhållande, skickade hvarandra utomordentliga sändebud på fädernegudarnes högtidsdagar.
Den religiösa känslan förlorade på denna söndersplittring af gudomligheten och detta gudarnes neddragande i de menskliga passionerna, men poesien vann derigenom en rik utveckling. Då hvarje gudomlighet hade sina skalder, så ökade dessa, på samma gång de troget följde de allmänna dragen i den ifrågavarande gudens historia, denna med tusen biomständigheter, hvilka under århundraden gåfvo rika ämnen åt folkfantasien och teatern.
Likväl bevarade denna mytologi, hvilken personifierade alla företeelser inom den sinliga och längre fram äfven inom den sedliga verlden, alltjemt spåren af de orientaliska gudaläror och af den naturdyrkan, hvarifrån den ledde sitt ursprung. Dess gudar voro till en viss grad fortfarande identifierade med naturkrafterna. Zevs var icke blott Olympens herre, Heras gemål, hjelten i månget äfventyr, han var också den skapelsen omgifvande lufthimmelen. Apollon, poesiens och konstens gud, var tillika solen sjelf, och Poseidon oceanen. Talrika gudomligheter voro än sammanblandade med det element, öfver hvilket de herskade, och än skilda från detsamma, för att antaga menskliga former och menskliga passioner, befolkande floderna, skogarne och
