injagade de förskräckelse och ångest. Den gudlöse, som vågade intränga i deras helgedom, greps genast af ett vildt raseri.
Erinnyerna, utgörande rysliga personifikationer af samvetsqvalen, voro i hög grad nödvändiga för att gifva sedlig helgd åt en religion, hvilken var så litet utvecklad angående lifvet efter döden. Visserligen väntades de brottslige af straff i underjorden, liksom de rättfärdige der fingo belöning; men huru ofruktsam är icke Grekernas storartade fantasi, då det gäller att beskrifva glädjen i detta dystra rike! På de elyseiska fälten bland skogar med frukter och blommor fortsätta de lycksaligas själar att under en evig vår njuta de fröjder, som de älskat på jorden. Minos fortsatte sitt domarekall der, liksom på ön Kreta, Nestor berättade sina bedrifter, Teiresias lemnade orakelsvar till och med åt de lefvande, som vågade nedstiga i underjorden, och Orion jagade vilda djur, men alla saknade lifvet. »Trösta mig ej öfver döden», sade Achillevs’ skugga åt Odyssevs, »jag skulle hellre vilja odla jorden i någon fattig landtmans tjenst, än herska här öfver alla de dödes skuggor.»
Hesiodos vet i denna punkt ej mer än Homeros. Hans odödliga hjeltar njuta i frid af sällheten på de lycksaliges öar vid stränderna af den djupa oceanen. De skörda tre gånger om året honungsljufva frukter på evigt blomstrande träd. Men äfven denna odödlighet tillhör blott hjeltarne; hvad den stora hopen beträffar, får han nöja sig med det mått af lycka och olycka, som gudarne under lifvet beskära. Dock finnes det en gemensam ansvarighet för alla medlemmarne inom samma stat, samma familj. Sönerna skola straffas eller belönas intill tredje led för sina fäders fel eller dygder, folken för konungarne, konungarne för folken. En enskild mans brott kan medföra hungersnöd eller pest.
Dessa åsigter tillhöra ej blott den homeriska tiden, utan återfinnas ännu hos Äschylos och Herodotos. Om Grekerna sålunda blott hade en dunkel och oredig föreställning om ett tillkommande lif, så trodde de deremot på en omedelbar och ryslig mellankomst af gudarne i det närvarande lifvet.
Men dessa gudar kunde blidkas genom fromma gåfvor, vinutgjutelser och böner, genom löften och offer, under de äldre tiderna någon gång bestående af menniskor. Om doften af de på altaret brända offerdjuren för gudarne var en angenäm lukt, så berodde detta på, att den uppoffring, som den bönfallande gjorde af en del utaf sin egendom, bevisade ett ödmjukt och ångerfullt sinne. Guden tillät för öfrigt sina dyrkare att sätta sig ned vid den festmåltid, som var honom beredd, och med honom dela offret. Ett offer var en helig måltid, ett
