landsträckor, stora som en provins, och Diodoros från Sicilien talar om ett tempel, hvars prester på sina ängar hade bete för tre tusen oxar.
Genom böter, som tillerkändes gudarne, genom tiondedelen af krigsbytet och stundom äfven af jordens afkastning tillväxte tempelskatterna, så att templen ofta voro tillräckligt rika för att hålla bank, och utlåna penningar, för hvilka de togo hög ränta. Man finner likväl icke, att de grekiska presterna, i likhet med det katolska presterskapet, haft några betydliga rikedomar till sitt enskilda förfogande. Skälet dertill var, att dessa prester icke bildade ett från det öfriga samhället afskildt stånd, och att, då de flesta ibland dem tillika voro vanlige medborgare eller embetsmän och blott vid vissa tillfällen egnade sig åt presterliga förrättningar, rikedomarne, som under verldslig förvaltning blefvo fästade vid sjelfva templet, i stället för att blifva presternas heliga egendom, tjenade som hjelpmedel för staten vid trängande behof. Några af de grekiska presterna påminna likväl om våra munkar och representerade i Grekland den indiska askesen. »Mägtige Zevs», utropar Achillevs, »du som bor långt härifrån i det, kalla Dodona och har i ditt sällskap såsom dina tolkar Sellerna, hvilka ligga på den nakna jorden, och hvilkas fötter vattnet aldrig får rena.»
Liksom våra kyrkor under medeltiden, hade en stor del af de grekiska templen asyl- eller skyddsrätt. Den, som bar bindlar af ylle omkring sitt hufvud eller gröna qvistar i sina händer — tecken till olycka och till önskan att anropa gudarnes skydd — hade alltid rättighet att nedlägga desamma på altaret, bredvid hvilket han kunde sätta sig sjelf under gudens skyddande öga och hand. För honom voro de heliga lundarne, i hvilka presten ensam hade rättighet att intränga, en okränkbar fristad. Stundom följde honom fristadens beskydd äfven utom templet, och gäldenären eller slafven, som tagit sin tillflykt till det heliga området, qvarlemnade, då han utgick derifrån, sin skuld eller sin egenskap af träl. Alkmäoniderna voro under mer än ett århundrade utsatte för Athenas hämnd derföre, att de ej skonat Kylons vänner, som tagit sin tillflykt till hennes altare.
Den menniska deremot, som presten förbannade, ansågs bannlyst, och denna bannlysning hade ungefär samma verkningar, som den katolska kyrkans. Den kunde till och med drabba ett helt folk, hvilket då invigdes åt utrotning och förderf, liksom fallet i senare tider var med Albigenserna och Valdenserna.
Dessa voro de allmännaste dragen af den grekiska religionen. Vi hafva redan förut påpekat det ringa sedliga inflytande, som utöfvades af en religion, hvilken framstälde gudarne med de skamligaste laster, begående stöld och äktenskapsbrott, fulla af hat och hämnd,
