att han var andre sonen till konung Evnomos[1], hvilken mördades på öppen gata, då han trädde emellan vid ett slagsmål. Hans äldre broder Polydektes dog kort derefter, och Lykurgos blef nu konung, emedan brodern ej efterlemnat någon arfvinge. Polydektes’ enka födde emellertid kort derpå en son, men erbjöd sig att låta taga barnet afdaga på det vilkor, att Lykurgos toge henne till gemål. Han förkastade hennes grymma förslag och lät utropa sin brorson Charilaos till konung. De store, som voro förbittrade öfver Lykurgos’ kraftfulla styrelse under den unge Charilaos’ minderårighet, tvungo honom att gå i landsflykt. Han reste länge för att, besöka den tidens visaste män och studera främmande folks seder. På ön Kreta tog han genom skalden Thaletas kännedom om alla Minos’ lagar. Från Mindre Asien hemförde han Homeros’ sånger; de egyptiske presterna sägas också räknat honom bland sina lärjungar. Senare tiders Spartaner påstodo till och med, att han rest ända till Indien för att rådfråga Brahmanernas gamla visdom.
Likheten mellan Spartas och Kretas lagar är i ögonen fallande. Befolkningens indelning i slafvar, i besegrade, men med bibehållande af den personliga friheten, och i eröfrare, de sistnämndas indelning i tre stammar, de äldres öfvervägande inflytande och ett af gubbar bestående råd äro förhållanden, som återfinnas på Kreta. Men dessa förhållanden förefunnos hos alla doriska folk, till följd af likartade politiska kraf.
Vid sin återkomst efter en adertonårig frånvaro fann Lykurgos staden full af oroligheter. Folket insåg sjelft behofvet af en reform. Ögonblicket var sålunda gynsamt. För att gifva styrka och anseende åt sitt företag, rådfrågade han den delphiske Apollon, Dorernas nationalgud, angående sina planer. Pythia gaf sitt bifall och kallade honom Zevs’ vän. Stark genom detta stod, lyckades han få sina lagar antagna.
Alla Spartas olyckor härrörde från de misshälligheter, hvilka alstrades af den öfverdrifna rikedomen hos några få och de öfrigas ytterliga fattigdom. De båda partien söndersleto hvarandra under de besegrades ögon, hvilka utan tvifvel hoppades att en dag kunna begagna sig af dessa tvister, för att krossa sina förhatliga bojor. Det onda, hvaraf staten höll på att dö, var bristen på jemlikhet. Lykurgos trodde sig kunna bota detsamma genom att införa denna jemlikhet.
- ↑ Denne Evnomos anses för sonson till Evrypon, hvilken åter var sonson till Prokles och stamfader för Evrypontiderna; liksom Agis, en son till Evrysthenes, var stamfader för Agiderna. Dessa båda konungafamiljer regerade samtidigt i Sparta öfver 900 år.
