eller phylerna voro indelade. I detta antal voro konungarne inberäknade, hvilka representerade hvar och en sin obe, men för öfrigt ej hade något annat företräde än den afgörande röst, som konungen af Agidernas ätt egde. Rådet hade att öfverlägga angående de förslag, som skulle framställas för folkförsamlingen, att döma i brottmål och utöfva en del af de censorsgöromål, hvilka sedermera öfvertogos af ephorerna. Medlemmarne valdes på ett egendomligt sätt. Man lät alla de sökande gå förbi folket, hvilket helsade hvar och en af dem med mer eller mindre starka rop. Gubbar, som voro inneslutne i ett rum i närheten, hvarifrån de ingenting kunde se, antecknade dem, som erhållit de högljuddaste helsningarna, och desse förklarades för medlemmar af de gamles råd. De valdes på lifstid, voro oafsättlige och oansvarige, hvilket bidrog att gifva dem en aristokratisk karakter.
De två konungarne bibehöllos. Vi hafva sett, inom huru trånga gränser deras magt var innesluten. Genom att på detta sätt inskränka konungarnes magt, räddade Lykurgos konungadömet i Sparta, under det att det öfverallt annorstädes dukade under. Underkastade samma lefnadsordning som de vanlige medborgarne, skilde de sig dock från desse genom vissa företrädesrättigheter. De förde befälet öfver hären, åtföljde af en lifvakt, bestående af 100 man, och utom Lakonien utöfvade de en nästan sjelfständig magt. Om än deras offentliga företräden voro få, vördades de likväl djupt af folket såsom afkomlingar af Herakles. De hade äfven vården af oraklen och anstälde offer i hela folkets namn. Vid måltiderna erhöllo de en dubbel portion, för att kunna dela med sig åt dem, de ville hedra. Deras död medförde en offentlig sorg under tio dagar; deras tillträde till regeringen festligheter och ett upphäfvande af alla skulder till staten.
Vi skola härstädes ej uppehålla oss vid Ephorerna, hvilka äfven återfinnas hos andra doriska folk, och hvilkas embetsbefattning till en början tvifvelsutan var inskränkt till öfvervakandet af försäljningsplatserna, men sedermera så betydligt tillväxte, att de enligt Polybios tvungo konungarne att vörda dem såsom sina fäder. De voro fem till antalet och ombyttes årligen. Aristoteles låter detta embete uppkomma ett århundrade efter Lykurgos eller under konungarne Theopompos’ och Polydoros’ regering.
Hittills hafva vi icke sett något, som uteslutande tillhör Lykurgos eller Sparta, Lagstiftarens afsigt framträder bättre i de inrättningar, som röra det enskilda lifvet. Den grundsats, som genomgår dessa, tillhör hela forntiden. Medborgaren födes och lefver för staten. Hans tid, hans krafter, hans talanger tillhöra denna; men ingenstädes tillämpades denna grundsats så obevekligt som i Sparta.
