sina kläder och lät hellre utslita sina inelfvor, utan att uppge en enda suck, än han ville förråda sig. För att härda ynglingarne mot lidandet och smärtan, underkastades de hårda prof. Så till exempel slogos de vid Dianas altare med spön, tills blod framsipprade. Detta var likväl på samma gång ett religiöst bruk. De funnos, som läto piska sig till döds, utan att med en rörelse eller ett ljud tillkännagifva någon smärta. De spartanske ynglingarne fingo äfven lära sig att blåsa flöjt och spela på lyra, att sjunga heliga hymner och krigssånger. Homeros, Tyrtäos och all manlig poesi, som upphöjer och stärker själen, höllos i stor heder. Den dygd, som näst fosterlandskärleken mest inskärptes hos dem, var vördnad för ålderdomen. Ingenting var heller mer nödvändigt i en stat, hvarest alla embetsmän utgjordes af gubbar. Man ansågs lyda gudarne genom att hedra dem, som de skänkt ett långt lif. I Athen sökte en gubbe en dag plats bland åskådarne på teatern, men fick förgäfves genomlöpa bänkraderna, utan att finna någon. Sändebud från Sparta voro närvarande och märkte det. De reste sig genast från sina platser och beredde honom rum. »Jag ser väl», sade den gamle, »att Athenarne förstå, hvad som är skönt, men Spartanerna ensamme utöfva det.» Likväl syntes dem en gammal man, som saknade barn, mindre vördnadsvärd. En dag infinner sig Derkyllidas, en befälhafvare med stort anseende, vid en sammankomst; en ung Spartan reser sig ej upp vid hans annalkande, såsom bruket var; den gamle krigaren förvånar sig deröfver. »Du har inga barn», svarade den unge mannen, »hvilka en gång kunna bevisa mig samma heder.» Och ingen tadlade honom.
Vid tjugu års ålder inträdde ynglingen i krigshären. Vid trettio års ålder blef han make och utöfvade sina medborgerliga rättigheter. Vid sextio års ålder var hans militäriska bana afslutad, och han sysselsatte sig från den tiden med statens angelägenheter och barnens uppfostran.
Äfven qvinnan var i Sparta underkastad en hård och sträng uppfostran. I stället för att vänja henne vid ett stillasittande lif och låta henne förrätta husliga göromål, lemnade Lykurgos dessa sysselsättningar åt slafvinnorna och fordrade af de unga Spartanskorna blott, att de en dag skulle kunna gifva staten kraftfulla barn. Derföre måste äfven de deltaga i gymnastiska öfningar, kapplöpning och brottning. De öfverlemnade sig åt dessa öfningar i de manliga medborgarnes närvaro och i så lätta drägter, att det enligt våra begrepp skulle anses sårande för anständigheten. Denna uppfostran, som gjorde dem friska och starka, gaf lyftning åt deras känslor och förökade deras mod. »I Spartanskor ären de enda qvinnor, som hersken öfver män»,
