sade en gång en främmande qvinna till Leonidas’ maka. — »Det är derför», svarade hon, »att vi äro de enda, som föda män till verlden».
Sparta ville vara det uteslutande föremålet för sina barns tillgifvenhet; för att ej förlora någonting deraf, upphäfde det så vidt möjligt genom sina lagar fadrens kärlek till sin son; det ogillade till och med mannens kärlek till sin hustru. Det ansågs skamligt för en man att blifva sedd i sin makas sällskap eller på väg till eller ifrån hennes gemak. Den spartanska qvinnan behandlades likväl med vördnad, och under Spartas bästa dagar visade hon ofta en storhet och en ädelhet i karakteren, som sätter henne i jembredd med den romerska matronan. »Det är för kort», sade en ung soldat till sin moder, pekande på sitt svärd. — »Det hjelps med att gå fienden ett steg närmare in på lifvet», svarade hon. Vid underrättelsen om att hennes son hade blifvit dödad, utropade en Spartanska: »Jag visste, att jag hade födt honom dödlig!»
Liksom Lykurgos genom införande af stränga seder utestängde allt slags yppigt lefnadssätt, utestängde han också handeln, hvilken brukar hafva det senare i sitt följe. Främlingar skulle hafva medfört nya seder och nya föreställningssätt; tillträde till Sparta var dem derför förbjudet, med undantag af vissa dagar. En Spartan hade ej heller utan särskild tillåtelse rättighet att resa utomlands, och dödsstraff var stadgadt för den, som bosatte sig i främmande land.
För att bevara de enkla sederna, infördes äfven gemensamma måltider, uti hvilka hvarje Spartan, äfven konungarne, vid straff att förlora sina medborgerliga rättigheter, voro skyldige att deltaga, så vida ej den frånvarande var sysselsatt med ett offer eller uppehölls af en förlängd jagt. Dessa måltider voro enkla; hvar och en fick släppa till en lika stor del af kornmjöl, vin, ost, fikon och ett litet bidrag i penningar till öfriga saker, som kunde behöfva anskaffas. Den, som var för fattig att deltaga i detta sammanskott, blef utesluten. Hufvud- och älsklingsrätten utgjordes af den bekanta svarta soppan, bestående af i blod kokt svinkött och endast kryddad med ättika och salt.
Utom krig och krigiska öfningar äro Spartanens enda sysselsättningar jagt och samtal på offentliga ställen, hvarigenom han vänjer sig vid det sätt att uttrycka sig kort och innehållsrikt, hvilket har fått namn af lakonism. För öfrigt njuter han af den dyrbara sysslolöshet, hvilken han anser vara en fri mans företrädesrätt. Det berättas, att en Spartan, som under sin vistelse i Athen erfor, att en medborgare derstädes blifvit dömd till böter för sysslolöshet, i hög grad förvånade sig deröfver och begärde att få se den, som man straffade,
