derföre att han uppfört sig som en man, derföre att han visat ett rättvist förakt för sysselsättningar, som blott anstode slafvar.
Denna sysslolöshet och denna enformighet i lefnadssättet hindrade Spartanerna att erhålla detta böjliga, djerfva, uppfinningsrika, med allt främmande snart förtrogna sinne, hvilket tillhörde Athenarne. De voro vidskepliga till ytterlighet och förbryllades till och med af småsaker. Detta märker man till och med i krig: en belägring, hafvet, allt, som ej tillhör deras vanor, sätter dem i förlägenhet.
Spartanernas militäriska organisation har vunnit forntidens beundran. En sträng krigstukt, en fullkomlig subordination, en noggrann ordning, regelbundenheten i rörelserna, den storartade och fruktansvärda anblicken af dessa sköne män med allvarsamma och orörliga anletsdrag, af dessa med spjut besatta leder, af dessa skarlakansfärgade drägter, som krigarne bära, af deras hjelmar och sköldar af dunkelt glänsande koppar, af deras afdelningar, som rycka fram vid flöjternas toner, långsamt eller sakta, alltid oemotståndligt, allt detta aftvingar Xenophon följande utrop af beundran: »Man skulle kunna tro, att Sparta ensamt frambragt verkliga krigare, under det att krigskonsten qvarstannat i sin linda hos de flesta andra folk».
Lykurgos’ lagstiftning var i synnerhet egnad att åstadkomma hjeltar, och den frambragte äfven sådana. Att tjena fäderneslandet och dö för det var Spartanens, största ärelystnad. »Seger eller död» var hans stridsrop. Hedern var hans högsta lag. »Hvad som förtjenar att beundras hos Lykurgos», säger Xenophon, »är, att han förstått gifva företrädet åt en skön död framför ett vanhedradt lif. Denne store lagstiftare har sörjt för den tappres lycka och öfverlemnat den fege åt vanhedern.»
Det berättas, att Lykurgos, innan hans lagar blifvit antagna, låtit konungarne, rådets medlemmar och alla öfrige medborgare svära att deri ej göra någon förändring, innan han kommit tillbaka. Derpå begaf han sig bort, för att rådfråga oraklet angående sin lagstiftning. Apollon svarade honom, att Sparta skulle i ära öfwerstråla hvarje annan stat, så länge det bevarade hans lagar. Lykurgos skickade detta svar till Sparta, anstälde ett nytt offer, och, för att ej befria sina medborgare från den aflagda eden, ändade han frivilligt sitt lif genom att afhålla sig från alla födoämnen.
Från en antik marmorfris.
Den bästa förklaringen till Lykurgos’ lagstiftning är Spartas historia. Lykurgos hade — vi förena då under hans namn alla de lagar, som blifvit omnämnde, utan afseende på, om de alla kunna anses tillhöra honom eller icke — med ett sällsynt skarpsinne uttänkt allt, som kunde göra Sparta oföränderligt och dess författning
