odödlig. Men allting i denna verlden, som gör anspråk på evighet, har uti tiden en obeveklig och oemotståndlig fiende. Sparta trotsade honom under århundraden; men äfven der måste allting följa föränderlighetens lag. Så snart författningen med sina stela former ej längre förmådde göra sig gällande, blef Spartas förfall hastigt och ohjelpligt. Lykurgos hade velat trycka oföränderlighetens stämpel på såväl menniskan som jorden, såväl samhällsställningen som medborgarnes antal och förmögenhet; och likväl fans det slutligen ingen stat, hvarest olikheten i rikedom och rang var större, Han hade så godt som upphäft den enskilda förmögenheten, för att gifva allt åt staten; likväl kunde Aristoteles säga: »I Sparta är staten fattig, den enskilde rik och vinningslysten». Han införde en skräckregering emot Heloterna; och de höllo sina herrar i ständig fruktan. Han förbjöd guld och silfver, för att hindra bestickningen att insmyga sig i samhället; och efter Perserkrigen var falheten ingenstädes så vanlig, så skamlös. Han hade våldfört naturens lagar genom att till en viss grad göra qvinnor och barn till medborgarnes gemensamma tillhörighet; och Aristoteles klagar öfver Spartas lösa seder och ser uti dem en af orsakerna till dess fall. Han förbjöd Spartanerna att egna sig åt de sköna konsterna, med undantag af musik, dans och den allvarligare skaldekonsten; härutinnan lyckades han. Sparta förblef en barbarisk stat midt uti Grekland, en mörk punkt midt under den allmänna upplysningen.
2. Spartas eröfringar: Krigen mot Messenien, Tegea och Argos.
Berget Taygetos skiljer Lakonien från ett betydligt rikare land, nemligen Messenien. Spartanerna och Messenierna voro af samma stam, den doriska; men de våldsamheter, de utefter gränserna begingo emot hvarandra, gjorde dem till oförsonliga fiender. År 743 f. Kr. öfvergingo dessa gränsfejder till öppet krig. Spartanerna öfverföllo nattetid Ampheia, en stad på gränsen, som för dem var lämplig till vapenplats. Det intogs utan motstånd och invånarne nedhöggos.
