magten och hade någon motsvarighet med våra ministrar. De bibehöllo äfven sin domsrätt, utom i vadsaker, hvilka afgjordes af heliasterna, om hvilka vi snart få tillfälle att tala. Vid tillträdandet af sitt embete svuro archonterna att upprätthålla lagarne; då de afgingo derifrån, hade de att aflägga räkenskap inför folkförsamlingen. Så länge deras embete varade, voro de oantastlige.
De två ankaren, säger Plutarchos, hvilka hejdade statsskeppets rörelser äfven under stormen, voro Areopagen och de fyra hundrades råd. Dessa 400 senatorer utsågos bland de tre första klasserna, till en början genom val, sedan genom lottning, hvilken modifierades genom den stränga pröfning, hvilken de sökande måste underkasta sig. Skilnaden mellan senaten i Athen (bule) och senaten i Sparta (gerusia) är betecknande för de båda republikernas olika skaplynne. I Sparta hade ingen tillträde till senaten förr än vid 60 år, utnämningen skedde der på lifstid, och senatens beslut medförde ej något ansvar för dess medlemmar. I Athen var 30 års ålder tillräcklig för inträde i rådet, hvilket ombyttes hvarje år och var ansvarigt för sina beslut. På det senare stället gjorde sig sålunda en demokratisk princip gällande. Hvilken skilnad bör det ej dessutom vara mellan verksamheten och besluten hos ett råd af gubbar och hos ett, som består af män, hvilka stå på höjden af såväl kropps- som själskraft! Senaten förberedde de lagförslag, hvilka skulle underställas folkförsamlingen, sysselsatte sig med penningeväsendet och förvaltningen, utfärdade edikter, hvilka under ett år gälde såsom lagar, och hade dessutom rättighet att pålägga vissa böter. Den var indelad i tolf lika stora afdelningar, hvilka kallades prytanier, och som hvar i sin tur under en månads tid hade presidiet i senaten och i folkförsamlingen. Den prytania, som för tillfället tjenstgjorde, hade sina sammankomster i Prytaneion, hvarest den underhölls på statens bekostnad.
Senaten utgjorde folkets ständiga råd, men det var folket sjelf, som var den egentlige herskaren. Folkförsamlingen, hvilken sammankallades af senaten, utgjordes af alla medborgarne, hvilkas antal vexlade från 15,000 till 20,000. Ehuru främlingar temligen lätt fingo medborgarerätt, bestraffades likväl den med döden, som insmög sig i folkförsamlingen, utan att vara medborgare, ty detta var detsamma som att usurpera den suveräna magten. Folkförsamlingen började sin verksamhet med offer och bön, sedan upplästes ljudeligen de ärenden, som skulle komma under öfvervägande, och en härold uppmanade dem, som hade något nyttigt råd att gifva staten, att bestiga talarestolen. Omröstningen verkstäldes genom handens uppsträckning, utan att någon skilnad gjordes på klasser eller förmögenhet. Folkförsamlingen antog
