lagar, utvalde embetsmännen, öfverlade angående de offentliga angelägenheter, hvilka till henne hänskötos af senaten. Hon gillade, förkastade eller förändrade dess förslag. Hvarje medborgare hade rättighet att framställa ett förslag för folkförsamlingen, men ingen, ej ens archonterna, utan att begagna senaten såsom mellanhand. Efter fyllda 20 år hade hvarje medborgare rättighet att i folkförsamlingen begära ordet, men de, som hade uppnått 50 år, hade rättighet att tala först. Denna rättighet missbrukades likväl i allmänhet ej, och vanligen uppträdde blott statens talare, eller de 10 medborgare, hvilka efter offentlig pröfning fått i uppdrag att muntligen försvara republikens intressen. Ett dylikt uppdrag var ganska hedrande och kunde medföra stort inflytande. Hvarje medborgare kunde inför rätta anklaga en talare, om hans lefnadssätt ej var oklanderligt, om han var dålig son eller dålig soldat, om han framställt ett lagförslag, som stred emot de förut bestående lagarne. I det sistnämnda fallet anklagades han i de gamla lagarnes namn och kunde dömas till landsflykt eller ruinerande böter.
Något visst antal var ej bestämdt, för att folkförsamlingens beslut skulle blifva gällande, utom i vissa fall, då det fordrades 6000 medborgare. Thukydides anmärker, att folkförsamlingen i allmänhet sällan uppgick till 5000 medlemmar. Athenarne utgjorde nemligen ej, såsom Spartanerna, en oligarkisk förening, som underhölls af Heloterna. I Attika nödgades man förskaffa sig sitt uppehälle genom åkerbruk, konstflit eller handel. För att underhålla vanan för arbetet, fans dessutom en lag, som förbjöd sysslolöshet och ålade hvarje medborgare att årligen uppgifva, af hvilken sysselsättning han lefde. Man blef derföre slutligen nödsakad att godtgöra folket för dess bevistande af folkförsamlingen.
Vid sidan af den allmänna folkförsamlingen utöfvade folket äfven sin magt vid de domstolar, der archonterna förde ordet, i synnerhet genom Heliäan, hvilken bestod af 6000 heliaster, medborgare af minst 30 år, valde genom lottkastning, utan afseende på förmögenhet, men som borde hafva ett obefläckadt rykte och ej stå i skuld till statskassan. Dessa heliaster utöfvade sin domsrätt antingen samfäldt eller i afdelningar af 500, 1000 eller 1500 medlemmar. De afgjorde politiska förbrytelser och andra svårare saker. Deras antal tillät ej de rike och mägtige att beherska domstolen genom mutor eller hotelser, och då de ombyttes hvarje år, var man säker om att de lifvades af samma känslor som folket, från hvilket de utgingo och till hvilket de återvände. För att undvika ett alltför stort hopande af rättegångar, hade Solon äfven infört ett slags skiljedomstolar, bestående af 60-åriga
