som voro försedde med tänkespråk, såsom t. ex.: »Tag alltid rättvisan till ledsagarinna», och »kränk aldrig vänskapens rättigheter». Hipparchos drog dessutom de berömda skalderna Anakreon från Theos och Simonides från Keos till sitt hof. Hippias förstod äfven att bevara det stora yttre anseende, Peisistratos förskaffat Athen.
Peisistratidernas välde blef likväl ej af någon lång varaktighet. Deras störtande förorsakades af Harmodios och Aristogeiton, två ynglingar, hvilka med hvarandra voro förenade genom den innerligaste vänskap. Harmodios hade af Hipparchos blifvit på det grymmaste förolämpad, och Aristogeiton delade harmen häröfver. I samråd med andra af Peisistratidernas fiender beslöto de att mörda desse och bestämde för utförandet af sin plan Panathenäernas stora fest, den enda dag, då medborgarne samlade sig beväpnade. Då denna dag kommit, ordnade Hippias, omgifven af sin lifvakt, processionen i det utanför staden belägna Kerameikos. Harmodios och Aristogeiton, beväpnade med dolkar, hvilke de dolde uti myrtenqvistar, närmade sig för att döda honom, då de fingo se en af de sammansvurne i förtroligt samtal med honom. De trodde sig förrådde och återvände skyndsamt till staden, hvarest de påträffade Hipparchos och nedstucko honom. Aristogeiton lyckades till en början undkomma lifvakten, men blef snart gripen; Harmodios hade blifvit dödad på stället.
Det berättas, att Aristogeiton, då han före afrättningen underkastades tortyr, såsom medbrottslingar angaf Hippias’ bästa vänner, hvilka genast fördes till döden. »Fins det ej några flere?» frågade tyrannen. — »Nu återstår», svarade Aristogeiton, »ingen mer än du, hvars död jag skulle önska; men jag har åtminstone låtit dig afrätta dem, du älskade mest.» Efter Peisistratidernas fall uppreste Athenarne bildstoder öfver de båda vännerna och firade vid sina fester deras minne med sång.
Ifrån denna dag (514) blef Hippias en grym tyrann. Dyster och misstänksam, dödade han många af medborgarne, betungade de öfriga med skatter och sökte i yttre förbindelser ett stöd för sin magt. De mägtige Alkmäoniderna, som flytt bort från Athen, trodde nu tillfället vara gynsamt att störta den siste Peisistratiden; de mutade det delphiska oraklet, hvilket förmådde Sparta att understödja dem. Med bistånd af en dorisk här inträngde de i Athen och tvungo Hippias att fly till Perserna (510).
Det såg nu ut, som skulle Spartas inflytande och dess författning trycka sin prägel på Athen. Men i spetsen för Alkmäoniderna stod Kleisthenes, en son till Megakles. Denne Kleisthenes framställes af Herodotos såsom en ärelysten man, hvilken, då han fann en
