deras kunskaper och konstskicklighet. Liksom de latinska bokstäfverna äro af etruskisk, äro de grekiska af pheniciskt ursprung, icke blott till form och ordningsföljd, utan äfven delvis till namn. Det äldsta i Grekland följda vigt- och myntsystem, nemligen Äginas med sina talenter, miner och oboler, är detsamma som det babyloniska och pheniciska. Egypten fick släppa till geometrien, Kaldéen astronomien, Phenicien sina lärdomar i handel och sjöfart, och alla dessa länder, men särskildt Mindre Asien och Thrakien, de trosläror, hvilka under en hög forntid utgjorde det ursprungliga innehållet i den grekiska religionen.
Jonerna, hvilka hastigt blefvo rika, öfverlemnade sig visserligen åt ett yppigt och vekligt lefnadssätt, men detta synes åtminstone ej i början hafva hämmat utvecklingen af deras lysande anlag. »Aldrig har naturen inom ett så inskränkt område och på så kort tid frambragt ett så stort antal framstående förmågor och storartade snillen. Herodotos föddes i Halikarnassos, Hippokrates på Kos, Thales i Miletos, Pythagoras på Samos, Parrhasios i Ephesos, Xenophanes i Kolophon, Anakreon på Teos, Anaxagoras i Klazomenä, Homeros öfverallt.» (Barthélemy).
Den grekiska religionen hade ersatt abstrakta och symboliska gudar genom personliga väsen. Denna förändring öppnade för skaldekonsten ett vidsträckt fält. Hjeltedikten (epos) utgick derifrån helt naturligt, men en hjeltedikt, hvari menniskan aldrig förkrossas af det underbara. Denna art af poesi härstammade från Jonien, hvars städer tvistade om äran att vara Homeros’ födelseort. I spåren efter Achillevs’ och Odyssevs’ sångare följde en hel skara af episka skalder. Namnen på tjugo eller trettio hafva räddats undan glömskan, men nästan ingenting af deras arbeten. Man kallade dem cykliska skalder, emedan deras sånger tillsammans bildade liksom ett fullständigt helt af berättelser angående hjeltetiden. De besjöngo de gamle hjeltarnes bedrifter eller de händelser i det trojanska kriget, hvilka ej blifvit vidrörda i de Homeriska sångerna, och hopsamlade, såsom Äschylos säger, brödsmulorna från Homeros’ bord. Den episka sånggudinnan efterträddes af elegiens och lyrikens. Denna senare begynte sina sånger på samma ställen, hvarest Homeros hade uppträdt, och fortsatte dem under tre århundraden, från det åttonde till det femte, med en framgång, som vi kunna sluta oss till af de få qvarlefvor, som deraf finnas i behåll. Inom denna art af poesi fins ingen Homeros, hvars rykte fördunklar eller i sig upptager alla sina medtäflares. Pindaros, som på ett ärofullt sätt afslutar raden af dessa skalder, är ej tillräckligt stor, för att låta oss glömma sina föregångare, ehuru tiden,
