Tredje tidehvarfvet.
Från början af de persiska krigen till det peloponnesiska
kriget.
1. Joniens uppror. Mardonios’ krigståg. Marathon.
Herodotos, som föddes midt under persiska kriget (484), förvånades öfver den stora sammanstötningen mellan den grekiska och den barbariska verlden, och för att uppsöka orsakerna härtill återgick han till trojanska kriget och den mytologiska tiden. Det är icke nödvändigt att gå så långt tillbaka eller att återkalla i minnet Ios och Helenas bortröfvande af Asiaterna, Europas och Medeias bortförande genom Grekerna för att förklara de två verldsdelarnes ömsesidiga hat. Läkaren Demokedes, som bedrog Darius för att få återse sin fädernestad Kroton, och drottning Atossas önskan att ibland sina slafvinnor få spartanska och athenska qvinnor äro af föga betydenhet. Hippias’ böner att blifva åter insatt i sitt välde öfver Athen, de thessaliske Allevadernas önskan att blifva befriade från de motståndare, som besvärade dem, utöfvade ett större inflytande. Men den verkliga orsaken var sjelfva det persiska rikets stora magt. Detta välde hade då nått sina naturliga gränser. På alla sidor omgifvet af öknar, haf, stora floder eller höga berg, kunde det blott utvidgas åt ett enda håll, åt nordvest. Cyrus hade eröfrat Asien, Kambyses en del af Afrika; Darius anföll, för att icke stå tillbaka efter sina företrädare, Europa.
Då Darius återvände från sitt förut (sid. 190) omtalade tåg mot Skytherna, öfverlemnade han 80,000 man åt Megabazos för att fullborda Thrakiens eröfring. Megabazos underkufvade Perinthos, de Thraker, som ännu gjorde motstånd, och Päonien samt begärde såsom hyllning af Makedoniens konung, Amyntas, jord och vatten. Denne gick in härpå. Megabazos kunde nu till sin herre säga, att hans välde sträckte sig till det europeiska Grekland.
