genom ostrakismen. Man berättar med anledning häraf, att en medborgare, som befann sig vid Aristides’ sida uti folkförsamlingen, vände sig till honom med anhållan att få hans namn skrifvet på röstskärfvan. »Har Aristides förolämpat dig?» frågade denne. — »Nej», svarade mannen af folket, »jag känner honom icke, men jag är trött på att alltid höra honom kallas den rättvise.» Då Aristides lemnade staden, bad han gudarne, att ingenting skulle hända hans fädernesland, som kunde komma det att ångra hans landsförvisning.
Themistokles utplånade sedermera denna orättvisa handling genom sina förtjenster. Efter segern vid Marathon trodde folket kriget slutadt; han ensam förstod, att det knappast var börjadt och att Asiens beherskare ej skulle lemna den skymf ohämnad, som det obetydliga Athen tillfogat honom. Han förstod också, och detta var hans förnämsta förtjenst, att det ej gafs någon annan räddning för Grekerna än i en stark sjömagt. Han förstod att öfvertyga folket härom och öfvertalade det att använda inkomsterna af silfvergrufvorna i Laurion, hvilka dittills blifvit fördelade medborgarne emellan, till att derför bygga hundra fartyg. Innan dessa användes till hans fäderneslands räddning, tryggade han derigenom dess öfvervigt på de grekiska farvattnen. Ägineterna, som bestredo Athenarne denna öfvervigt, förödmjukades, och Athens handel uppblomstrade. I det ögonblick, man erfor Xerxes’ antågande, hade Athen en flotta af 200 väl utrustade fartyg.
3. Persernas rustningar och Xerxes’ antågande. Grekernas försvarsplan.
Då Darius erfor olyckan vid Marathon, märkte han, att hans ära och magt berodde på den segerrika utgången af kriget mot Grekerna. Att lemna en dylik skymf utan vederbörlig näpst skulle hafva varit en alltför tydlig uppmaning till uppror för de många folk, som lydde under hans spira.
Under tre års tid, från slaget vid Marathon (490) räknadt, var derför hela Asien försatt i rörelse genom värfning af soldater, utrustning af krigsskepp, anskaffande af hästar och lifsmedel. På det fjerde året gjorde Egypten uppror, och Darius var just i begrepp att tåga deremot, då hans död inträffade år 485. Hans son Xerxes’ första omsorg var att qväfva detta uppror. Men sedan detta lyckats, återupptog han faderns krigsplaner mot Grekland.
