29,000 Perser hade omkommit och bland dem två söner till Darius. På Grekernas sida öfverlefde ingen enda Spartan, ej heller Thespier; några Thebaner begärde lifvet. Xerxes korsfäste Leonidas’ kropp, men Grekland uppsamlade vördnadsfullt hjeltens ben. På den grafvård, som sedermera upprestes, läste man följande af Simonides inristade ord:
»Vandrare gå och berätta för folket i Sparta,
»Att vi liggande här lagarne hörsamme dött.»
5. Slaget vid Salamis (480 f. Kr.).
Xerxes inträngde i Grekland, under ledning af Thessalerna, som grepo detta tillfälle för att tillfredsställa sitt gamla hat emot Phokis. Han underkastade detta land en förfärlig ödeläggelse. I Böotien delade han sin här i två afdelningar, af hvilka den ena skulle bemägtiga sig de skatter, som funnos förvarade i Delphi, den andra tåga emot Athen, hvilket han hade svurit att förstöra. Delphi hade till största delen blifvit öfvergifvet af sina invånare; men guden hade lofvat att sjelf försvara sin helgedom. Då fienden nalkades och fann gatorna öde, öfverfölls han af en hemlig förskräckelse. En storm utbrast, krigsrop genljödo från det inre af helgedomen, de heliga vapnen sattes i rörelse af sig sjelfva, och från Parnassos nedstörtade två klippor och krossade en del af fienderna. De öfrige ryggade tillbaka och flydde. Delphierna förföljde dem och stannade icke, förrän de uppnått gränsen till Böotien, lemnande vägarne bakom sig beströdde med döde. Så hade enligt traditionen Apollon hämnat sig sjelf.
Pallas gjorde mindre för sitt tempel. Athenarne hade hoppats, att alla deras bundsförvandter skulle komma för att beskydda Attika, men då de erforo att Peloponnesierna vägrade att gå utom sin halfö och blott tänkte på att genom en mur hindra öfvergången öfver Korinthiska näset, så bådo de, att flottan åtminstone skulle stanna vid Salamis. Alla grekiska fartyg kastade derföre ankar under denna ö, med undantag af Athens, hvilka höllo sig utanför Attikas kust. Sa snart flottan anländt, förkunnades högtidligt, att hvarje Athenare skulle tänka på medel att rädda sin hustru, sina barn och sina slafvar på hvad sätt han kunde. Ett järtecken hade häft de sista betänkligheterna: den heliga orm, som närdes i Pallas’ tempel, hade försvunnit, ett tecken till att gudinnan sjelf öfvergifvit sin helgedom. Alla
