politiska skådeplatsen, för att motarbeta Themistokles’ alltför stora demokratiska inflytande, mottogs han med välvilja. Han synes hafva mycket bidragit till landsförvisningen af segraren vid Salamis.
Bristen på vältalighet förnekade Kimon triumfer i folkförsamlingen. Han sökte sig en ersättning härför på det vidsträckta fält, som för Athen öppnade sig på hafvet. Han begagnade sig häraf, för att på en gång tjena den gemensamma nationella saken och sitt fäderneslands särskilda intressen. År 476 företog han två krigståg, af hvilka han skördade mycken ära. Han intog Eion i Thrakien, hvarigenom han skänkte sitt fädernesland ett område, som man kunde utdela åt fattige medborgare, och en vigtig sjö- och vapenplats vid utloppet af Strymon. Genom eröfringen af ön Skyros rensade han hafvet från de sjöröfvare, som amphiktyonernas råd förklarat fredlöse, och det nybygge, som Athen der grundlade, blef den första ringen i den långa kedjan af dess besittningar i norra delen af det Ägäiska hafvet.
Sålunda fortsatte Athen på ett ärofullt sätt striden mot Perserna och betryggade herraväldet öfver hafvet. Medvetandet af dessa tjenster gjorde Athenarne hårde mot sina bundsförvandter, om desse dröjde att lemna sitt penningebidrag eller sitt krigsfolk. Två städer blefvo hårdt straffade. Karystos på Evböa och det rika Naxos blefvo båda två efter en lång belägring intagna och förvandlade till lydstater under Athen.
Detta förfarande var af stor betydelse. Det visade, att Athen, begagnande sig af en laglig rätt, ej skulle tillåta någon af de förbundna städerna att draga sig ur förbundet. Det hade rätten på sin sida. De allierade sjelfva fattade det, och Athen hade blott utfört förbundsrådets befallningar. De anhöllo för närvarande blott om tilllåtelse att genom förökade penningeutgifter få ersätta det bidrag af skepp och manskap, hvilket de dittills lemnat. Kimon antog med glädje en förändring, hvilken, på samma gång den afväpnade bundsförvandterna, gaf Athen ett obegränsadt herravälde till sjös och med nödvändighet skulle förvandla de allierade till undersåtar.
Samma år som Naxos intogs och liksom för att utplåna det obehagliga minnet deraf, utrustade Kimon 200 athenska fartyg, hvarjemte han af bundsförvandterna erhöll 100; och med denna flotta seglade han till Karien och Lykien, der han bragte alla de grekiska städerna till affall och förjagade den persiska besättningen, der någon sådan fans. Vid utloppet af Evrymedon befunno sig 200 fiendtliga skepp, hvilka inväntade en förstärkning af 80 pheniciska treroddare. Kimon förekom deras förening, bemägtigade sig de 200 fartygen och borrade
