sig på hårda vilkor: nedrifva murarne kring sin stad, utlemna sina skepp, sina guldgrufvor och sina besittningar på fastlandet samt betala stora krigskostnader och en årlig skatt (463).
Kimon hade ej blott sina segrar att tacka för den popularitet, han åtnjutit. Hans fädernearf och de ofantliga rikedomar, hvilka han på ett så ärofullt sätt förvärfvat sig af fienden, syntes mindre tillhöra honom sjelf än hans medborgare. Han använde dem att med planteringar och stoder pryda stadens offentliga platser samt att uppbygga en del af förskansningarna kring borgen och en del af de långa murar, som af Themistokles blifvit föreslagne. Han lät nedtaga inhägnaderna till sina trädgårdar, för att öfverlemna dem åt allmänheten. Hvarje dag höll han öppen taffel för medborgarne inom sin dem, och, då han utgick, åtföljdes han alltid af en tjenare, hvilken till fattige utdelade kläder och penningar.
Detta oaktadt förlorade han likväl sin popularitet. De fattige insågo, att hans stora frikostighet var en betalning för de hedersuppdrag, han genom deras röster erhöll. Man påminte sig, att äfven Peisistratos utdelat afkastningen af sina trädgårdar till folket, och man började hellre lyssna till en ny talare, hvilken förklarade, att staten vore tillräckligt rik för att ej behöfva låta en enskild man underhålla de fattige. Denne nye man var Perikles, Themistokles hämnare, verkställaren af hans stora planer, men större än han, emedan han alltid hade aktning för sig sjelf. Kimon, Spartas bundsförvandt, vid rättegången mot Themistokles, en beundrare af deras krigiska dygder och deras stränga disciplin till den grad, att han gaf en af sina söner namnet Lakedämonios, glömde, att Athen nu mera var för stort att oupphörligt höra Sparta lofprisas. Vid hvarje förebråelse, Kimon rigtade till sina medborgare, tillade han: »så bete sig ej Spartanerna.» Liksom han, var hela hans parti nära förenadt med den stad, som i Grekland representerade det aristokratiska elementet. När derföre Spartanerna, oförmögne att intaga Ithome, kommo till Athen, för att begära hjelp, sade Kimon: »Man bör ej göra Grekland halt eller borttaga en för Athen nyttig motvigt.»
Athenarne voro utan tvifvel föga smickrade af nödvändigheten att hafva en motvigt; likväl gjorde högsinthetens och hederns känslor sig gällande. Kimon skickades till Ithome med en talrik här; men belägringen skred ändock ej synnerligen framåt. Spartanerna, som för sitt uppförande mot Athen hade ondt samvete, misstänkte förräderi och afskedade, med bibehållande af sina öfriga bundsförvandter, Athenarne under förevändning, att de ej vidare behöfde deras tjenster. Detta var en dödlig förolämpning. Athen besvarade
