bekostnad och tagas i dess förvar, hvarjemte skådespelarne skulle åläggas att ordagrant följa texten.
Kimons bannlysning hämmade ej Athens verksamhet; den var tvärtom aldrig någonsin större. 200 galerer hade blifvit skickade till Cypern, för att derifrån fördrifva återstoden af de persiska trupperna. Egypten, som gjort uppror, bad Athenarne om hjelp; de begåfvo sig till stranden af Nilen och besegrade en krigshär, hvars qvarlefvor de sedermera belägrade i Memphis. Sålunda uppmuntrade det segerrika Greklands lyckliga exempel de folk, som lydde under storkonungen, att afskaka sina bojor.
Under detta krigståg utbröt ett krig i sjelfva Grekland. Korinth, Ägina och Epidauros förbundo sig med hvarandra för att bestraffa Megaras affall till Athen. Tillbakaslagne vid en landstigning, bemägtigade sig likväl Athenarne Trözen, besegrade de förenades flotta, hvilken förlorade 70 fartyg, och belägrade sin dödsfiende, Ägina, hvilken hade utfärdat följande lag: »Hvarje Athenare, som gripes på Äginas område, skall utan dom och ransakning dödas eller säljas som slaf.» För att rädda denna plats, tågade Korintherna mot Megara. I Athen fans nu ej annat qvar än gubbar och barn. Myronidas skapade likväl deraf en här, hvarmed han två gånger kämpade mot fienden i passen vid Isthmos och tillfogade honom slutligen ett blodigt nederlag (457). Belägringen af Ägina varade i nio månader; stadens murar nedrefvos; invånarne utlemnade återstoden af sina skepp och lofvade att betala skatt.
Sålunda sönderslet Grekland sig sjelf, och ett första peloponnesiskt krig begyntes. Hvilken hade att uppbära ansvaret härför? Utan tvifvel alla dessa städer, mellan hvilka sekelgammalt hat herskade, såsom Ägina och Athen, Korinth och Megara, Argos och Mykenä; men i synnerhet Sparta, hvilket gaf signalen till denna gudlösa kamp genom sitt tadelvärda uppförande mot Athen. I sjelfva detta ögonblick
