mottog det ett sändebud från den förskräckte Artaxerxes, hvilket kom för att köpslå om priset för Peloponnesiernas infall i Attika, liksom Thasierna redan förut erhållit deras löfte derom. Men det messeniska kriget varade ännu, och Sparta vågade för tillfället ej ett så stort företag. Penningarne behöll man emellertid, utan tvifvel för att afvakta bättre tider. Perikles, härom underrättad, påskyndade fullbordandet af de långa murarne.
I Athen började de store att röra på sig; en spartansk här hade inträngt i Böotien under förevändning att bistå Dorerna emot Phokerna och, glömmande den roll, som Thebe spelat vid Persernas infall, hjelpte han denna stad att befästa sina murar och få sitt öfvervälde i Böotien erkändt, för att i det mellersta Grekland sätta emot Athen en mägtig och fiendtligt sinnad stad. Hemligen tillkallad af aristokraterna i Athen, infann sig denna krigshär vid Attikas gränser och slog läger vid Tanagra. Athenarne tågade den till mötes. Kimon, som befann sig i närheten, begärde att få strida tillsammans med sin stam. Man hyste, om ej mot honom, åtminstone mot hans parti ganska befogade misstankar, hvarföre man vägrade. Då han aflägsnade sig, qvarlemnade han sin rustning hos sina vänner. De förenade sig omkring densamma och läto döda sig till sista man. Striden var ytterst häftig. Perikles utmärkte sig i densamma genom den mest lysande tapperhet, men Thessalernas förräderi lemnade segern åt Spartanerna (456). De vunno ingenting derpå, utom att de gjorde öfvergången af Isthmos fri. Ägina måste icke desto mindre gifva sig några månader derefter (455). Men redan före denna vigtiga framgång hade nederlaget vid Tanagra blifvit ersatt. Myronidas hade vid Önophyta tillintetgjort en talrik böotisk här (456); och denna seger, som i Böotien, Phokis och det opuntiska Lokris gifvit öfvertaget åt folkpartiet, betryggade Athens inflytande i hela det mellersta Grekland.
Följande året brände en athensk flotta Spartas hamnstad Gythion, slog Sikyonerna och eröfrade Naupaktos. Messeniska kriget slutade samtidigt. Ithomes försvarare hade erhållit fritt aftåg från Peloponnesos: Athenarne mottogo dem och skänkte dem sin nya eröfring, Naupaktos, samma stad, från hvilken deras förfäder utgått för att eröfra Peloponnesos.
Dessa framgångar gjorde motgångarne i Egypten mindre sorgliga. Den krigshär, man ditskickat, hade nemligen jemte de 50 fartyg, hvilka sändts till dess understöd, blifvit tillintetgjord. Ett försök att återinsätta en thessalisk furste och straffa förräderiet vid Tanagra missIyckades. Ett krigståg till Akarnanien under ledning af Perikles sjelf hade ej bättre framgång. Man kom då att erinra sig den
