anförare, hvilken segren aldrig svikit. Kimon blef återkallad på förslag af sjelfve Perikles (453). Kimons och hans vänners ädla uppförande vid Tanagra hade visat, att man ej fick innesluta honom i det parti, som stått i komplott med fienden, liksom det vid Marathon och Platää stått i komplott med Perserna, och som nyligen mördat den dygdige Ephialtes, förmodligen för samma brott, som Platon förebrår honom, nemligen att hafva stympat areopagen och låtit Athenarne dricka långa drag ur frihetens bägare. Plutarchos, som likväl var en fiende till demokraterna, säger om denne Perikles’ vän: »Han hade gjort sig fruktansvärd för de store genom ett orubbligt förföljande af alla embetsmän, som gjorde olagliga utpressningar, och af alla dem, som begingo någon orättvisa.»
Den närmast följande tiden är föga känd. Kriget fördes med matthet å båda sidor; man underhandlade länge om fred, men Kimon lyckades blott sluta ett stillestånd på fem år (452). Så snart detta var afslutadt, seglade han till Cypern med 200 skepp och belägrade Kition, hvarefter han tänkte öfvergå till Egypten. Emellertid dog han härstädes af sjukdom eller sår (449). Hans följeslagare firade hans begrafning på ett sätt, som öfverensstämde med hans önskningar. Då de skulle återföra hans qvarlefvor till Athen, råkade de nemligen ut för en stor phenicisk och persisk flotta, hvilken de förstörde i närheten af Salamis på Cypern, hvarefter de samma dag gjorde en landstigning och skingrade den krigshär, som befann sig på stranden. Denna dubbla seger var den sista akten i perserkrigen. Athen ingick nu en ärofull traktat, hvari det förband sig att ej vidare oroa storkonungen uti hans besittningar och ej gifva något understöd åt Egyptierna, hvaremot han a sin sida förband sig att frigifva Grekerna i Asien och erkänna Ägäiska hafvet som ett grekiskt haf samt afsade sig rättigheten att sända krigsskepp förbi de Chelidoniska öarna, vid kusterna af Lykien, och de Kyaniska klipporna, vid ingången till den thrakiska Bosporen.
Athen gjorde sålunda slut på kriget med Persien, men redan började molnen att hopa sig öfver sjelfva Grekland. Den helleniska stammens allt omfattande verksamhet kunde ej finna sig vid en lång fred. Så snart faran från Persien var öfver, började man åter sysselsätta sig med de gamla inbördes tvisterna. Men det var ej blott fråga om krig städerna emellan, utan förflutna århundraden hade åt hvarje stad i arf efterlemnat kämpande partier. Med undantag af Athen och Korinth voro alla de grekiska staterna åkerbrukande och föraktade allt slags industri, hvilken de öfverlemnade åt slafvar. Slafveriet hindrade uppkomsten af en medelklass. I dessa stater funnos sålunda blott
