Man bör akta sig för att jemföra Athenarne på Perikles’ tid med den slafviska folkmassan i Rom, hvilken sålde sin frihet för sädesutdelningar. De äro snarare att betrakta som en genom sin andliga odling och sin vana att befalla öfver andra folk upphöjd aristokrati. Massan i Athen utgjordes af slafvar, främlingar och metöker, hvilka till ett antal af öfver 100,000 uppfylde staden och Peiräevs. Aristokratien åter, i den betydelse vi nyss gifvit detta ord, utgjordes af de 15,000 medborgare, hvilka ensamme hade rättighet att utöfva domsrätt, att stifta lagar, besätta de vigtigaste embeten och bestämma öfver halfva Greklands öde.
Aristophanes påstår, att Athen herskade öfver tusen städer; detta innebär tydligen en öfverdrift. Dessa städer voro emellertid af tre slag: skattskyldige eller underkufvade, bundsförvandter och kolonier.
Kimons och Perikles’ eröfringar hade förskaffat Athen och Attika två bålverk uti Ägina och Evböa; de hade likaledes skänkt detsamma Thasos, hvilket beherskade kusten af Thrakien, Naxos, en mellanstation till Asien, Eion, nyckeln till Makedonien, slutligen en mängd orter i norra delen af Ägäiska hafvet och på Chersonesos. Tre saker hade blifvit Athens undersåtar i de underkufvade orterna ålagda: att nedrifva sina stadsmurar eller åtminstone de befästningar, som funnos kring hamnarna, att utlemna sina krigsskepp samt att betala skatt.
Det förbund, för hvilket Aristides; bestämt vilkoren, hade småningom förändrats derhän, att Athen erhållit ett slags öfverherskap. Denna förändring hade försiggått helt naturligt. Ifrån den dag bundsförvandterna antagit Kimons förslag att lemna sina fartyg jemte penningeunderstöd i stället för soldater, hade de låtit alla förbundets krafter hopas i Athen, all krigsduglighet, all krigsära komma Athenarne ensamme till del. Under det de voro sysselsatte med sin handel och sin industri, förde Athen sin segerrika fana kring hafven. Vid den tidpunkt vi nu befinna oss, hyste bundsförvandterna erkänsla och icke hat emot den ärorika staden. Lemnos skänkte densamma
