öfverdrift; men folket på Demosthenes’ tid var ej längre detsamma som på Perikles’.
Äfven de, som mest anklagat Athen och Perikles för öfverdådigt slöseri med statens medel, bruka likväl från dessa anklagelser undantaga de utgifter, som gjorts för byggnader och offentliga minnesmärken. De hafva låtit hela tyngden af sin vrede drabba festerna och skådespelen. De hafva glömt, att en stats utgifter ej alltid böra eller kunna inskränkas till afhjelpande af de nödvändigaste behofven. Hvad vi offra åt vår beqvämlighet, åt vår personliga lyx, det skänkte Grekerna åt staten, åt religionen. Fester och skådespel utgjorde för de grekiska staterna en del af deras nationalära och deras gudsdyrkan. Ju mer lysande och talrika de voro, desto större var fäderneslandets glans, desto vissare syntes gudarnes skydd.
Perikles gjorde sig ej samvete af att till Athens förskönande använda en del af de penningar, som bundsförvandterna fått släppa till. »I och med detsamma», sade han, »som Athen uppfyller sina åtagna förbindelser genom att skänka bundsförvandterna ett verksamt skydd, är det ej någon vidare räkenskap skyldigt.» Folket och staden drogo fördel af denna, ej synnerligen stränga moral. En mängd arbetare af alla yrken funno sysselsättning och vinning genom den ofantliga verksamhet, Perikles för dem beredde. Olika yrkessamfund, hvart och ett med sina hufvudmän, bildade sig för att bryta och hugga marmor, gjuta brons, bearbeta guld. elfenben, ebenholz och cederträ, allt material, som användes till de offentliga byggnaderna eller gudarnes stoder, vidare för att förse templen med rika skulpturverk eller för att
