honom »den störste bland tyranner» samt »tidens och ränkernas förstfödde son.» En annan uppmanade honom att svära på, att han ej skulle göra sig till konung. Aspasia, hvilken Perikles, efter skiljsmessan från sin gemål, tagit till maka, kallades den nya Omphale, Dejanira eller Hera. Slutligen väcktes hos mängden den känsla, som föranledde den attiske landtmannen att om Aristides yttra: »Det förargar mig att oupphörligt höra honom kallas den rättvise». Man började med att anfalla Perikles’ vänner. Phidias blef anklagad för att hafva tillegnat sig en del af det guld, man gifvit till Athenas bildstod. Perikles hade, vare sig, att han förutsåg anklagelsen, eller han ville, att detta guld skulle kunna användas i nödens stund, rådt konstnären att fästa detsamma på stoden så, att det kunde borttagas utan att skada konstverket. Det var sålunda lätt för Phidias att rentvå sig; men han hade framstält sig sjelf på gudinnans sköld under dragen af en gubbe; och i en annan figur ansåg man sig igenkänna Perikles. Detta utgjorde enligt tidens religiösa åskådning ett brott mot gudarne. Phidias fängslades och dog i fängelset — några säga af gift — 432.
Denna händelse, hvilken utgör en af det athenska folkets orättvisor, var en stöt för Perikles och en uppmuntran för hans motståndare. De anföllo Anaxagoras, en annan af hans vänner, hvilken de anklagade för förnekande af gudarnes tillvaro och för läror angående himlakropparne, hvilka voro stridande mot religionen. Mer verkligt religiös än sina anklagare, emedan han hade en renare uppfattning af gudomligheten, blef Anaxagoras ett offer för ofördragsamheten: han hade troligen blifvit dömd till döden, om han ej gått i frivillig landsflykt, hvarunder han dog i Lampsakos. Aspasia hade blifvit invecklad i samma anklagelse; likväl räddades hon genom Perikles’ vältalighet och, som det säges, äfven tårar. Man vågade till och med anfalla honom sjelf och affordrade honom särskild räkenskap; men denna gång vägrade folket sitt samtycke och högaktade ända till sista dagarne af hans lif denne store medborgares oegennytta och vishet.
Från Perikles utgick också den största politiska tanke på denna tid, en sista ansträngning till en broderlig förening mellan alla Hellener. Genom hans försorg utvaldes tjugo ålderstigne män, af hvilka fem begåfvo sig till Grekerna i Asien och på öarna, fem till Hellesponten och Thrakien, fem till mellersta Grekland och Peloponnesos samt fem till Evböa och Thessalien. Desse män hade i uppdrag att till Athen sammankalla ombud från hela Grekland, för att öfverlägga om återuppbyggandet af de genom barbarerna brända templen, om de offer, som man lofvat gudarne under kriget, och om medlen för
