af afundsjuka mot dess magt, men de kongliga darikerna vägde nog också ganska tungt i vågskålen.
Athens och Spartas tvist om öfverväldet i Grekland måste förr eller senare afgöras genom svärdet. Underordnade orsaker, de enda som öppet anfördes, påskyndade utbrottet och tjente som förevändning för kriget, hvilket begynte med anledning af några enskilda tvister, hvilka man kan tycka ej bort medföra en allmän strid; men i det tillstånd, hvari sinnena befunno sig, var den minsta gnista nog, för att sticka alltsammans i brand. Grekland fattade nästan samtidigt eld på tre olika ställen, i vester, i öster och i midten: i Korkyra, i Potidäa och i Platää.
I närheten af Greklands vestkust, vid inloppet till Joniska viken ligger ön Korkyra (Korfu), hvilken då innehades af en korinthisk koloni. Korkyra blef i sin ordning moderstad och grundlade nybygget Epidamnos. Nybyggena styrdes vanligen af samma lagar som moderstaten. Författningen i Epidamnos var följaktligen aristokratisk liksom i Korkyra, Emellertid blefvo slutligen olägenheterna af den aristokratiska styrelsen så känbara, att Epidamnierna utförde en statshvälfning. De rike, som förjagades ur staden, förenade sig nu med Taulantierna, en barbarisk stam i granskapet, och tillfogade Epidamnos så mycket ondt, att det vände sig till sin moderstad Korkyra för att begära hjelp; afvisadt härifrån, vände det sig till Korinth, som, hatande Korkyra för dess ofta visade sidvördnad, skickade Epidamnos en besättning. Korkyra anföll då Epidamnos med 40 skepp. På samma gång föreslog det Korintherna att låta afgöra tvisten genom skiljedomstol. Desse ville dock ej samtycka härtill, utan beväpnade 2500 hopliter och 70 fartyg. Men denna styrka besegrades af Korkyrerna utanför Axion. Samma dag nödgades Epidamnos att öppna sina portar och bestraffades strängt (435).
De rustningar, som Korinth under två års tid företog, för att hämnas detta nederlag, förskräckte Korkyrerna. Utan att dittills hafva deltagit i det öfriga Greklands angelägenheter och förbindelser, ansågo de sig nu behöfva en stark bundsförvandt. Att ingå i det peloponnesiska förbundet, hvarest Korinth näst Sparta hade mest att säga, var ej att tänka på. De vände sig derföre till Athen, dit äfven Korinth skickade sändebud.
Athenarne öfverlade i två dagar om denna vigtiga fråga. Den första dagen syntes gynsam för Korintherna, men på den andra fingo Korkyrerna öfvertaget. Då kriget med Sparta, såsom Korkyrerna anmärkte, i längden var oundvikligt, syntes det Athenarne af vigt att försäkra sig om bistånd från den andra sjömagten i Grekland.
