libationer. Sedan den enskilda sorgen räckt i tre dagar, började den offentliga. Kistorna fördes på vagnar långsamt igenom staden till Kerameikos. Efter vagnarne kommo de dödes hustrur, barn och anhöriga; derefter den ofantliga hopen af öfrige medborgare och främlingar. Då de döde blifvit inneslutne inom det gemensamma hvilorummet, framträdde den af folket utsedde talaren, för att hålla ett liktal.
Det var Perikles. Han hade förut bevisat de krigare, som stupat vid Samos, en dylik hedersbetygelse. Denna gång utgjorde de döde mindre föremålet för hans loford, än Athen. Han uppmanade de lefvande att älska fäderneslandet, att sätta värde på dess författning, hvilken, utan afseende på förmögenhet eller börd, blott efter förtjenst fördelade statens hedersplatser, och i olikhet med Spartas tyranniska inrättningar lemnade hvar och en den fullkomligaste frihet samt blott begärde lydnad för lagen. Sedan uppdrog han en målning af nationalkarakteren, hvilken han bad dem troget bevara, denna nationalkarakter, som utgjorde en blandning af djerfhet och eftertanke, af allvar och glädtighet, och som var öppen och gästvänlig mot främlingar. Efter att hafva afmålat Athen och dess lif, fortsatte talaren med dessa ord: »Det är för ett på ära så rikt fädernesland, våra krigare ädelmodigt offrat lifvet; det är för det, vi alla, som öfverlefva dem, äro beredde att lida... De voro sådana, de borde vara. Då lyckan gick dem emot, trodde de sig ej derföre hafva rättighet att beröfva staten sin dygd, och uppoffringen af sig sjelfva syntes dem då vara den gärd, de voro sitt fädernesland skyldige... Också skall minnet af deras bedrifter till och med i aflägsna länder bättre inristas i sinnena än på dessa grafvårdar... Tron, att lyckan består i friheten och friheten uti modet!... Till de fäder, som här äro närvarande, och som hafva hopp om att blifva tröstade af andra söner, säger jag: att desse äro lycklige, hvilka hafva slutat sitt lif på ett så lysande sätt; till de gamle män, hvilka hafva gjort en oersättlig förlust: att under en framskriden ålders bräckligheter är den vördnad, som af ett helt samhälle egnas dem, hvilkas söner hafva gjort sig väl förtjente af detsamma, mest att värdera; till de söner, hvilkas bröder ej mer finnas till: att de hafva en vigtig täflan, en stor hederskamp att bestå; till de makar slutligen, hvilka blifvit försatta i enkostånd och sorg: att den största äran tillhör den qvinna, som ibland menniskor väcker minsta uppseendet.
»Jag har uppfylt lagens önskningar; jag har sagt, hvad jag trott vara nyttigt; våra döde hafva erhållit de hedersbetygelser, vi voro dem skyldige. Ifrån denna dag skola deras barn uppfostras på
