Mytilenernas blod återföll på Platäerna, som, efter ett långvarigt, hjeltemodigt försvar, måste gifva sig åt Spartanerna, sedan likväl förut en del af besättningen lyckats slå sig igenom och undkomma till Athen. Spartanerna visade vid detta tillfälle en kallblodig grymhet, så mycket mer förhatlig, som de vid dess utöfvande antogo skenet af rättvisa. Fem domare efterskickades från Sparta; fångarne fingo inställa sig en i sender; man inskränkte sig till den hånande frågan, om de under detta krig hade gjort Sparta eller dess bundsförvandter någon tjenst; hvarpå de nedhöggos. Staden jemnades med marken, och dess område lemnades åt Thebanerna.
Sedan de rika Korkyrerna, hvilka Korintherna hade gjort till fångar i slaget vid Sybota, blifvit frigifne och fått återvända hem, började de bemöda sig om att uppfylla det hemliga vilkoret för sitt försättande i frihet, nemligen att öfverföra ön på Peloponnesiernas sida. De mördade Pithias, folkpartiets ledare, bemägtigade sig staden, dödade 60 af Pithias’ anhängare, lofvade friheten åt de slafvar, som ville understödja dem, och kallade den peloponnesiska flottan till sin hjelp. Folket öfverraskades häraf i början, men fattade snart mod, och sedan det erhållit förstärkning af Athenarne, behandlades det besegrade aristokratiska partiet med den vildaste grymhet, tilldess allesamman blifvit bragte om lifvet eller i förtviflan dödat sig sjelfva.
Till skildringen af nämnde skräckscener anknyter Thukydides en betraktelse öfver den följande tiden af kriget. »Derefter», säger han, »kom nästan hela Grekland i skakning, och då tvedrägt herskade öfverallt, sökte folkets ledare hjelp i Athen, medan det fåtaligare aristokratiska partiet bad Spartanerna om bistånd. Hvar och en måste sluta sig till ettdera partiet; den, som önskade blifva neutral, förföljdes af bådadera, och partiandan upplöste till och med de heligaste band.»
Det såg ut, som hade naturen sjelf velat bidraga till den allmänna omstörtningen, ty Attika, Evböa, Böotien och i synnerhet Orchomenos skakades af jordbäfningar. Pesten, som aldrig hade inträngt på Peloponnesos, hemsökte ännu en gång Athen. Sedan sitt första uppträdande hade han derstädes bortryckt 4300 hopliter, 300 ryttare och en otalig mängd offer bland den öfriga befolkningen. För att blidka den gud, hvilken sände och förjagade pesten, renade Athenarne Apollons ö. Alla qvarlefvor af döde, som blifvit begrafne på Delos, bortskaffades derifrån, och för att den ej vidare skulle oskäras genom nya lik, bortfördes alla sjuka till en ö i närheten.
För att förlägga krigets skådeplats till Messenien, hvarifrån man lättare kunde infalla i Lakonien, hade emellertid Athenarnes fältherre,
