hvarjehanda förargelseväckande uppträden. Den vise lyckades likväl en tid hålla honom ifrån förledarnes skara. Alkibiades delade under sina första krig samma tält med Sokrates, hvilken räddade hans lif vid Potidäa.
Hans samtida hyste en stor svaghet för Alkibiades. I Olympia lät han sju kapplöpningsvagnar täfla på samma gång, sålunda öfverglänsande i prakt sjelfva Syrakusas och Kyrenes konungar, och han vann två pris i en enda löpning. Evripides sjelf besjöng hans seger, och många städer gåfvo honom hedersskänker, på det han skulle kunna fira den värdigt. Ephesos uppreste åt honom ett dyrbart tält, Chios födde hans hästar och försåg honom med ett stort antal offerdjur, Lesbos gaf honom vinet, och hela samlingen i Olympia tog plats vid de festliga bord, till hvilka Alkibiades inbjöd henne.
Efterverlden, mindre öfverseende än samtiden, skall alltid, fastän erkännande Alkibiades’ ovanliga egenskaper, fördömma den dålige medborgare, som så ofta gaf det farliga exemplet af lagarnes kränkning, och som vågade lyfta handen emot sitt eget fädernesland. Alkibiades utgör typen för den mest lysande, men också för den mest karakterslöse och följaktligen den mest farlige medborgaren i en republik.
Oaktadt sin aristokratiska börd, öfvergick Alkibiades, i likhet med Perikles, på folkets sida och blef Nikias’ politiske motståndare. Nikias var äfvenledes af ädel börd, rik och pröfvad uti många företag; men Alkibiades hade framför honom de fördelar, som djerfhet, list och vältalighet förläna. Alkibiades’ första politiska handling var både oklok och skadlig. Han genomdref, att bundsförvandternas skattebidrag höjdes från 600 till 1200 talenter. Detta var en åtgärd, som Perikles ej skulle hafva vidtagit. Men Alkibiades hade andra planer och andra åsigter. Han trodde på styrkans rätt och begagnade sig af den. Han hade storartade företag i sigte och ville på förhand bereda dertill nödvändiga medel. Hans overksamhet begynte att trötta honom. Vid 31 års ålder hade han ännu ingenting uträttat. Vid 421 års underhandlingar hade han försökt att skjuta Nikias åt sidan för att gifva sig äran af denna fred. Hans smicker mot de i Sphakteria tagna fångarne lyckades ej; Spartanerna hade mer förtroende till den gamle generalen, och Alkibiades fattade derföre ett bittert hat till Sparta.
Det fattades ej menniskor, hvilka voro missnöjda med detta fördrag, hvilket blifvit ingånget till stor belåtenhet för de äldre, de rike och den jordbrukande befolkningen. Köpmännen, hvilka under kriget sågo hafvet stängdt för sina medtäflare, sjömännen, soldaterna, hela befolkningen i Peiräevs, hvilken hade sitt uppehälle af solden och
