krigsbytet, bildade ett talrikt parti. Alkibiades gjorde sig till dess ledare.
Efter ett syrakusanskt mynt.
För att hämnas på Sparta, öfvertalade Alkibiades Athenarne att ingå förbund med Argos. Då Spartanerna, förskräckte häröfver, skickade sändebud till Athen för att hindra förbundets afslutande, öfverlistade han desse genom ett oförsynt bedrägeri, och trots alla Nikias’ föreställningar afslöts ett förbund mellan Athen och Argos på 100 år (420). Derigenom uppstod åter mellan Sparta och Athen ett så spändt förhållande, att freden ej bibehölls mer än till namnet. Argos bekrigades af Sparta, besegrades vid Mantineia 418, och dess förbund med Athen upplöstes, hvaremot den doriska ön Melos, hvilken ej ville sluta sig till Athens bundsförvandter, intogs af Athenarne. som utrotade dess manliga befolkning.
Athen trodde nu ögonblicket vara inne att med sitt välde förena den stora ön i vester, Sicilien, hvarest inre slitningar för åtskilliga städer gjorde ett främmande beskydd önskvärdt. Gelon, Karthagos ärorike besegrare vid Himera, dog året efter denna seger (479). Syrakusa, som han hade räddat och förstorat, dyrkade honom såsom en halfgud och gjorde hans broder Hieron I till hans efterträdare. Under dennes tid nådde Syrakusa sin största utveckling. Grym, men praktälskande, kallade Hieron till Syrakusa Pindaros, Simonides, Äschylos, Epicharmos och Bakchylides. Syrakusanerna, understödda af alla Grekerna på ön, störtade hans broder och efterträdare Thrasybulos. hvilken var en tyrann i ordets strängare betydelse. Konungamakten upphäfdes, och en demokratisk styrelse infördes. Då det peloponnesiska kriget begynte, anropade Sparta de doriska städerna på Sicilien och i Italien om bistånd. De lofvade det, men inskränkte sig till att anfalla de joniska städerna på ön: Naxos, Katana och Leontini. Det sistnämnda begärde hjelp i Athen (427). Tjugo treroddare afsändes till Sicilien, andra följde efter. Kriget, som utslocknade år 424, fick
