i hans seder. Oaktadt sitt lättsinne och sitt förakt både för folket och lagarne, insåg likväl Alkibiades, att han ej kunde lemna dylika anklagelser bakom sig. Han begärde att blifva dömd före sin afresa; men hans fiender fruktade, att folket skulle frikänna honom för att ej skada företaget, ty det var genom hans inflytande, krigshären fått förstärkning från Argos och Mantineia, Det beslöts derföre, att Alkibiades skulle få stiga ombord och först efter sin återkomst blifva dömd.
Man var redan midt i sommaren. På den för afsegling bestämda dagen nedtågade nästan hela staden vid dagbräckningen till hamnen. Hvar och en beledsagade sina slägtingar och vänner. Alla voro uppfylde af både förhoppningar och vemodiga känslor; ty, under det man gladdes öfver kommande eröfringar, tänkte man äfven på dem, hvilka man kanhända ej mer skulle få återse. I denna stund märkte man bäst vanskligheten och faran i företaget; men vid åsynen af den talrika mängden och de storartade anordningarne borttorkades tårarne af stoltheten och förtroendet. Medborgarne hade täflat med hvarandra i uppoffringar, skeppen voro utrustade så präktigt som möjligt, soldaterna buro sina bästa vapen, och det hela hade mer utseendet af en krigisk parad, än en mot fienden rigtad utrustning. Flottan bestod af 134 skepp förutom transportfartyg och var bemannad med 5100 tungt beväpnade, 480 bågskyttar, 700 rhodiska slungare och 120 lätt beväpnade Megarer. Då alla stigit ombord, gaf trumpeten uppbrottssignalen. De sedvanliga bönerna förrättades ej på hvarje fartyg särskilda utan på hela flottan gemensamt, och den på stranden församlade mängden deltog deri. Man göt vin uti blandningskärl; befälhaivare och soldater anstälde libationer med bägare af guld eller silfver; hvarpå hela hären uppstämde krigssången. Nu satte sig årorna i rörelse, vinden fylde seglen, och snart förlorade sig flottan ur sigte på vägen till Agina. Athenarne hade för sista gången sett sina skepp och sina soldater.
Sedan flottan hade afseglat, började man åter tala om händelserna med Hermesbilderna, och en outsäglig oro bemägtigade sig sinnena. Ej nog med att förolämpningen mot gudarne injagade skräck, man såg dessutom der uti beviset på en hemlighetsfull sammansvärjning, hvilken hotade republiken och författningen. Fruktan sträckte sig äfven till Argos, som då var i ett nära förbund med Athen. En rörelse af den böotiska och spartanska hären mot gränserna af Attika ansågs som ett bevis på de inre förrädarnes hemliga förstånd med den yttre fienden. I Argos dödades fåmannaväldets anhängare: i Athen dömdes och afrättades 18 medborgare såsom helgedomsstörare. Några dagar derefter landsförvistes 42 andra; slutligen kom ordningen till
