Alkibiades, hvilken man hemkallade i afsigt att döma honom till döden för vanhelgande af de elevsinska mysterierna. Men han flydde till Thurii i Italien och derifrån till Argos på Peloponnesos. Innan han lemnade Sicilien, omintetgjorde han den plan, han bildat med några Greker i Messene, att öfverlemna denna stad till Athenarne. Han begynte redan den ovärdiga hämnd, hvilken han ville taga på sitt fädernesland. Så snart man i Athen erfor hans flykt, dömde man honom till döden, hans förmögenhet förklarades förbruten, och presterna uttalade öfver honom sin förbannelse. Prestinnan Theano var den enda, som vägrade att verkställa domen. »Jag är prestinna», sade hon, »för att välsigna, ej för att förbanna.»
Alkibiades’ afresa uppfylde krigshären med klenmodighet. Man lemnade Syrakusa tid att återhemta sig från sin förskräckelse, så att det hann att vidtaga alla möjliga försigtighetsmått. Derjemte vände det sig till Korinth och Sparta för att erhålla hjelp. Alkibiades blygdes ej att sluta sig till deras sändebud, mot hvilka han sjelf hade uppväckt detta krig. Han öfvertalade Spartanerna att skicka en krigshär till Syrakusa och att i sjelfva Attika befästa Dekeleia, för att samtidigt skaffa Athen två krig på halsen. Då han fick underrättelse om sin dödsdom, utropade han: »Jag skall nog låta Athenarne veta, att jag lefver», och han höll ord.
Emellertid hade Nikias och Lamachos, Alkibiades’ embetsbröder i befälet, slutligen lyckats att innesluta det stora, välbefästade och rikt befolkade Syrakusa både från land- och sjösidan. Under ett anfall mot de belägrade stupade den skicklige och till oförvägenhet tappre Lamachos. Men Nikias, som nu qvarstod ensam såsom Athenarnes befälhafvare, bedref belägringen så väl, att Syrakusanerna redan börjat underhandlingar och voro nära att gifva sig, då plötsligen den spartanske fältherren Gylippos kom dem till hjelp med en krigshär. Nu förändrades ställningen helt och hållet, och den sjuke Nikias började snart blifva hårdt ansatt. Nikias affärdade då till Athen en skrifvelse, i hvilken han uppenbarade ohållbarheten i sin ställning och hela sin själs orolighet. Dessa dåliga underrättelser, långt ifrån att nedslå Athenarnes mod, förmådde dem till ännu större ansträngningar. En ny utrustning, bestående af 73 fartyg och ett betydligt antal manskap, afsändes till Sicilien med Demosthenes och Evrymedon såsom befälhafvare. Syrakusanerna kommo i ny ängslan. De hade trott Athen utblottadt, och det skickade, oaktadt dess eget område var besatt af en fiendtlig styrka, till Sicilien en ny krigshär, som var ännu fruktansvärdare än den förra. Demosthenes, full af tillförsigt, ville göra ett raskt slut på kriget. Han beslöt att nattetid
