förändringen för att förskaffa sig den i Samos varande athenska härens ynnest. Han satte sig i hemlig förbindelse med de till största delen aristokratiskt sinnade befälhafvarne. Mot Alkibiades’ löfte att förskaffa Athen subsidier och hjelp af Perserna, åtogo sig desse att störta den demokratiska styrelse, hvilken fält dödsdomen öfver Alkibiades, och utverka hans återkallande till Athen. Peisandros åtog sig detta ingalunda lätta uppdrag. Han afreste till Athen, men lyckades till en början ej genomdrifva sin plan. Oaktadt han framhöll fåmannaväldets nödvändighet för statens räddning, åtminstone för närvarande, tvekade man att vidröra den af Aristides och Perikles så högt värderade demokrati, till hvilken alla stora handlingar under det senast förflutna århundradet anknöto sig. Då man ingenting kunde uträtta på öfvertygelsens väg, började aristokraterna, för hvilka de senaste årens olyckliga krig hade blifvit allt mer och mer tryckande, att använda våld. För att gifva styrka åt sin opposition hade adeln sedan långt tillbaka bildat hemliga föreningar (hetärier). Medlemmarne af dessa föreningar hade vid Tanagra kämpat till sista man för att rentvå Kimon, deras dåvarande ledare, från en misstanke. De nuvarande hetärierna, mindre mägtiga af ädla handlingar, voro mer verksamma för att störta den folkliga styrelsen. De tillstälde nu en vida utgrenad sammansvärjning. Flera af folkets ledare mördades, de femhundrades råd ersattes af ett fyrahundramannaråd, och, i stället för den allmänna folkförsamlingen, infördes en folkförsamling, bestående af 5000 medborgare. valde efter förmögenhet. Folkförsamlingen hade förut sällan uppgått till detta antal, men alla hade likväl haft rättighet att deltaga deri. Dessutom berodde dess sammankallande på det nya rådets vilja, kvilket kompletterade sig sjelf och egde en obegränsad magt. Slutligen beslöt man, för att aflägsna de fattige ifrån alla embeten, att ingenting annat än krigstjenst skulle betalas med penningar.
Den nya styrelsen trodde sig nog stark att vara Alkibiades förutan, hvarföre den glömde bort hans förslag. Han fick vara qvar i sin landsflykt. Detta var en oklokhet. Den begick en annan genom att falla på knä för Spartanerna. Fred erbjöds på de mest förödmjukande vilkor, hvarföre Agis, som trodde Athen fullt af inre söndringar och hoppades, att aristokraterna skulle för honom öppna portarne, från Dekeleia gjorde ett plötsligt anfall mot staden. Men folket glömde vid fiendens annalkande sin usla styrelse och skyndade honom till mötes. Agis blef tillbakaslagen och återvände till Dekeleia. Enligt Peisandros’ planer skulle en statshvälfning, understödd af de aristokratiskt sinnade befälhafvarne, samtidigt utföras i Samos. Man begynte der liksom i Athen med mord. Men krigshären, hvilken till största
