befann sig vid Hellesponten, hvarest han eröfrat Lampsakos, då 180 athenska fartyg under Konon m. fl. befälhafvare anlände till Ägospotamos (Getfloden) för att förfölja honom. De erbjödo Lysander drabbning, men han vägrade. Öfvertygade att han gjorde detta af fruktan, återvände de till sin ankarplats, åtföljde på afstånd af några lätta galerer, hvilka iakttogo deras rörelser. Obekymrade härom, stego de i land och skingrade sig för att förskaffa sig lifsmedel. Fyra dagar å rad upprepades samma sak, och Athenarne, som blifvit djerfvare genom denna låtsade fruktan, öfverlemnade sig åt den fullkomligaste sorglöshet. Alkibiades, som vistades i trakten och insåg farans betydelse, skyndade till Athenarnes läger och förestälde dem det okloka uti att stanna på en öppen plats utan tillflyktsort eller lifsmedel och i närheten af en mägtig fiende; han uppmanade dem att närma sig Sestos. Men man lyssnade ej till honom, och han drog sig tillbaka.
Då Athenarne äfven på femte dagen förgäfves erbjudit strid och efter sin återkomst sorglöst hunnit sprida sig åt alla håll, öfverföllos de plötsligt af Lysander, hvilken öfver dem vann en lättköpt seger, tog 3000 fångar och hela flottan med undantag af statsskeppet, den paraliska galejan, och 8 andra fartyg, hvilka Konon lyckades bortföra (September 405). Lysander brukade säga, att, då lejonhuden ej räckte till, borde man begagna sig af räfskinnet. Denna gången var det räfven och ej lejonet, som hade segrat. Någon strid hade knappast egt rum; Athen hade förtjent att sluta bättre. Kort före denna förkrossande olycka hade det haft alla möjliga utsigter till framgång. Persernas guld, den skicklige Lysanders list, anförarnes försumlighet åstadkommo på ett ögonblick hvad hela det mot Athen sammansvurna Grekland ej under 26 år kunnat utföra. nu var allt förbi: det fans ej ett fartyg i hamnen, ej en talent i skattkammaren, ej en soldat i staden, som kunde bidraga till bildandet af en ny här. Athen måste falla, ej af brist på mod, men af brist på menniskor. Rom visade i striden med Hannibal ej större ihärdighet, ej mer fosterlandskärlek, men det var lyckligare.
Sparta slutade kriget på samma sätt, som det hade begynt det. De 3000 fångarne behandlades, som man behandlat Platäerna. Lysander frågade Philokles, hvad öde den förtjente, som verkstält Athens nyligen fattade beslut angående krigsfångar. Philokles bevärdigade ej en anklagare, som äfven var hans domare och bödel, med något svar. Lysander gaf, genom att sjelf döda Philokles, tecken till det allmänna blodbadet. Öfverallt, hvar Lysander visade sig, öppnade man för honom portarne; öfverallt upphäfde han den demokratiska författningen
