som tillintetgör sig sjelf, började finna, att man gick för långt. Han sade till sina embetsbröder, att, om man gjorde skräcken allmän, kunde den lätt. framkalla en allmän hämnd. Följden af denna anmärkning blef, att tyrannerna uppsatte en förteckning på 3000 medborgare, hvilka skulle utgöra deras vakt; alla andra afväpnades. Hvar och en af dessa 3000 fick den förmånen att ej kunna dödas utan dom och ransakning; den öfriga delen af folket öfverlemnades åt tyrannernas godtycke. Sålunda säkra om strafflöshet, fortsatte de att landsförvisa och att döda, Metökernas klass var dem förhatlig. Det beslöts derföre, att hvar och en af dem skulle taga och döda den rikaste, han kunde påträffa af denna klass, för att sedan tillegna sig hans egendom. Theramenes vägrade att deltaga i detta nya brott. Det var derföre nödvändigt att befria sig från denne besvärlige man, hvilken åtminstone ville hafva en politisk förevändning för att fläcka sina händer med oskyldigt blod. Kritias åtog sig detta besvär. Han anklagade inför sittande råd Theramenes för vankelmod och förräderi samt fordrade hans död. Theramenes försvarade sig frimodigt och påminte om den fara, de sjelfve skulle utsätta sig för, om Kritias godtyckligt finge taga hans lif. Men Kritias lät sina med dolkar beväpnade legohjon närma sig öfverläggningssalen och utropade: »De medborgare, I här sen, tillåta ej, att man låter en man undkomma, hvilken öppet undergräfver fåmannaväldets grundvalar. De nya lagarne tillstädja ej, att man utan edert samtycke beröfvar någon af de tretusendes antal lifvet, på samma gång de åt de 30 öfverlemna dem, som ej tillhöra detta antal: jag utplånar Theramenes, namn ifrån listan, och i kraft af min och mina embetsbröders magt dömer jag honom till döden.» Theramenes måste dricka giftbägaren. Då han i det närmaste tömt den, utslängde han i luften, hvad som återstod, under orden: »Den ädle Kritias’ skål!»
Argos, Thebe, Megara uppfyldes snart af landsflyktige från Athen. Sparta blygdes ej att utfärda en förordning, hvilken vid svåra straff förbjöd att lenma dem skydd, och bemyndigade de trettio att gripa dem, på hvilken ort i Grekland de befunno sig. Detta nedriga beslut var en förolämpning emot hela Grekland. Thebe, förtörnadt öfver detta magtspråk, svarade derpå med en befallning att mottaga de landsförviste i hela Böotien, att bistå dem och ej hindra dem, om de ville företaga ett krigståg emot Athen. Till dem, som af tyrannerna blifvit drifna i landsflykt, hörde äfven Alkibiades och Thrasybulos. Den förstnämnde, som ej längre trodde sig i säkerhet inom sina besittningar i Thrakien, begaf sig till Pharnabazos i Asien. Han hade genomskådat Cyrus’ den yngres planer att inkräkta den persiska thronen, och han tänkte uppenbara dem för konungen. Men en natt stacks
