det hus, hvari han befann sig, i brand, och, då han ville rädda sig undan lågorna, blef han ihjälskjuten af en skara barbarer, hvilka omgåfvo det brinnande huset. Om han föll ett offer för hämnden af de trettio, af Sparta eller af Cyrus, är oafgjordt; det sista antagandet är sannolikast.
Thrasybulos, som tagit sin tillflykt till Thebe, intog tillsammans med några olyckskamrater fästningen Phyle i Attika, och, sedan hans lilla skara ansenligt förökats, var han nog djerf att sätta sig i besittning af Munychia, en af Athens tre hamnar. De trettio infunno sig snart för att anfalla honom. Tyrannernas krigshär drefs dock på flykten, och deras ledare, Kritias, stupade under striden. Hans död underlättade förändringen. Lysander ville visserligen upprätthålla sitt verk, men hindrades derifrån af konung Pausanias. De trettio fingo begifva sig till Elevsis, och en allmän glömska af det förflutna anbefaldes. Den gamla författningen infördes åter, och af fåmannaväldet återstod blott minnet, ett af de blodigaste, historien har att uppvisa. De trettio ansågos under åtta månader hafva utgjutit mer athenskt blod, än Peloponnesierna under tio år af det förflutna kriget.
6. Sofisterna. Sokrates.
Herrar öfver halfva den helleniska verlden, hade Athenarne sett ej blott menniskor och rikedomar, utan äfven kunskaper och idéer strömma till deras sköna stad. Liksom nya haf öppnat sig för köpmannens fartyg, hade nya synkretsar öppnat sig för tänkaren. Äschylos, Sophokles, Herodotos, Thukydides, Aristophanes hade på de förut ej banade vägar, på hvilka de kastat sig in, funnit snillets skönaste skapelser. Länge spridda i ytterkanterna af den grekiska verlden, i Asien, i Thrakien. i Stor-Grekland och på Sicilien, hade de olika filosofiska skolorna sa småningom samlat sig i Athen. Alltsedan Perikles’ tidehvarf hade denna stad för dem blifvit en mötesplats. Det var der blandningen af de olika systemen försiggick; der begynte den revolution, som lät hedendomen inträda i en tid af sedligt förfall för mängden, af utveckling i idéel rigtning för några få, andligen öfverlägsna naturer. Mysterierna, i synnerhet de elevsinska, hade så småningom utvecklat de spiritualistiska element, som de gamla religionsformerna innehöllo, och sträfvade, utan att bryta med mångguderiet, att göra åsigten om en enda Gud gällande. Filosoferna,
