skarpsinniga hårklyfverier; de hade dessutom den fördelen, att de gagnade försvararne af hvarje dålig sak. Derföre funno de talrika lärjungar, hvilka genom dem förskaffade sig ett medel att lysa och blifva rika. Man täflade om att öfverträffa hvarandra i orimligheten af sina satser, i klyftigheten af sina bevis, i smidigheten och glansen af sitt framställningssätt, i skickligheten att genast på stående fot efter hvartannat försvara och vederlägga en sak. I skolorna, vid festerna, vid de olympiska spelen, öfverallt, hvarest mycket menniskor kommo tillsammans, såg man genast en sofist framträda, låta gifva sig ett ämne, lika godt hvilket, och behandla det, hur orimligt det än var, till sina åhörares förnöjelse. Athen hade den olyckliga förmånsrätten att blifva härden för detta slags snillrikhet, af hvilken man finner spår i de offentliga sederna hos några af dess medborgare och till och med i dess sköna literatur.
Vi vilja derpå anföra två exempel, Alkibiades och Evripides. Alkibiades var, kan man säga, en politisk sofist, hvilken glänste genom sina handlingar, liksom de öfrige genom sina ord; alltid färdig till ja eller nej, den ena dagen med Athen, den andra med Sparta, Argos eller Tissaphernes, likgiltig med ett ord för hvad som rörde fädernesland och dygd, frågor, hvilka tagits på ett sådant allvar af Miltiades’ samtida. Hos Evripides märker man inflytandet af den herskande tidsandan äfven i hans berömdaste konstverk. Han inkastar kalla satser i de mest gripande tal, de mest rörande belägenheter, och hans personer försvara en sats, då de blott borde uppgifva ett utrop af passion. Om man jemför Evripides och Äschylos, är skilnaden slående. Hela teatern, såväl gudar som menniskor, hafva tagit ett steg nedåt. I stället för att beherska scenen, tjena gudarne derstädes blott såsom maskiner; man märker, att tron på dem är så godt som försvunnen.
Emot den nya rigtning, hvilken uti sofisterna frambragte sina sämsta frukter, och som kastade en mörk skugga äfven på ett så stort snilles verk som Evripides’, höjde sig likväl äfven protester, af hvilka två i synnerhet äro ryktbara. Den ena uttalades i det förflutnas, den andra i det tillkommandes namn. Aristophanes bekämpade Evripides och Kleon, sofisterna och Sokrates, både det dåliga och det goda i den nya rigtningen utan åtskilnad. Vi hafva redan sett, att Perikles’ Athen med sin krigiska demokrati ej åtnjöt den satiriske skaldens sympatier. Uti »Grodorna» tager han till uppgift att visa, huru underlägsen Evripides är Äschylos både i afseende på personernas och stilens ädelhet. Emedan språket hos Evripides är lika i allas mun, såväl hos konungar som hos slafvar, låter Aristophanes honom sjelf
