Anaxagoras den senares enda offer; efter pesten blefvo några anklagade och dömde för gudlöshet. Diagoras från Melos anklagades för att hafva uppenbarat mysterierna, och staten lofvade en talent åt den, som dödade honom, två åt den, som öfverlemnade honom åt rättvisan. Protagoras dömdes till döden såsom gudsförnekare; han lyckades fly, men omkom vid ett skeppsbrott. Vi erinra om den djupa ängslan, som händelsen med Hermesbilderna ingaf folket. Sokrates stötte denna ofördragsamhet för hufvudet. Visserligen sårade han ej omedelbart genom sitt uppförande den nationella religionen; han offrade på de offentliga altaren, trodde till och med på orakel och spådomar, åtminstone till en viss grad, och ehuru han annars framkallade en undersökning af hvarje sak, undvek han en sådan i afseende på religionen. Då man en dag frågade honom, hvad han tänkte om en viss myt, svarade han, att han ej hade tid att tolka alla dylika historier, då han hade tillräckligt att göra med att studera sig sjelf. Denna vishet att afhålla sig från alla anfall mot religionen, hindrade honom likväl ej att slå in på Anaxagoras’ väg och att för sina vänner uppenbara sina åsigter om gudomligheten. Orienten och äfvenledes Grekland hade under tusende olika former blott dyrkat naturen. Anaxagoras tillkom visserligen äran att hafva skiljt anden från materien, Gud från verlden; men Sokrates lärde tillvaron af en sedlig Gud, som ordnar och uppehåller verlden, hvilken han styr med godhet och rättvisa. Det högsta väsendet blef sålunda en faderlig försyn, hvars verksamhet oupphörligt röjde sig i de menskliga angelägenheterna. »Så länge själen», sade Sokrates en dag, »är förenad med kroppen, styr hon honom efter sitt behag; man måste då också antaga, att den vishet, hvilken visar sig i allt som finnes, beherskar detta stora hela efter behag. Vårt öga kan ju se på ett afstånd af flera stadier, skulle då Guds öga icke kunna uppfatta allt! Vår tanke kan samtidigt sysselsätta sig med händelserna i Athen, i Egypten och på Sicilien, skulle då Gud icke kunna tänka på allting på en gång!... Erkännen, att gudomlighetens storhet är så beskaffad, att hon ser allt med en enda blick, att hon hör allt, är närvarande öfverallt, och att hon på samma gång bär omsorg om hela verlden!» Häruti uppenbarar sig känslan af Guds allmagt, hans allestädes närvaro och hans oändliga vishet. Det tjenade till ingenting, att Sokrates, då han talade om det högsta väsendet, sade den ena gången Gud, den andra gudarne eller gudomligheten, ja till och med uppriktigt antog tillvaron af lägre gudaväsen, folkets instinkt misstog sig ej derpå. Uti ett dylikt system fans det ingen plats för den folkliga teologien, för svagheterna och lasterna hos Olympens herskare, hvilka genom sitt exempel rättfärdigade lasten
