fader, som dog kort efter slaget vid Ägospotamos, efterträddes nemligen af sin äldre son, Artaxerxes; honom tänkte nu Cyrus störta. Efter peloponnesiska krigets slut begåfvo sig alla äfventyrälskande Greker i hans tjenst. Han fick till och med en hjelptrupp ifrån Sparta, hvilket sände honom 700 hopliter och stälde sin flotta till hans förfogande. Cyrus samlade på detta sätt en här af 13,000 Greker, förutom 100,000 barbarer. På våren 401 bröt han upp från Sardes under förevändning af ett krig mot Tissaphernes. Först i Thapsakos omtalade han, att tåget gälde Babylon. Vid Kunaxa stod en drabbning, i hvilken Cyrus stupade, men den grekiska hären segrade. Derefter begynte det ryktbara återtåget, hvars längd var mera än 500 geogr. mil, igenom länder med okända folkslag, öfver öknar, berg och floder, under köld, hungersnöd och oupphörliga anfall af vilda folkstammar. Det fans i krigshären en Athenare, vid namn Xenophon, Sokrates’ lärjunge. Sedan Grekernas anförare på ett förrädiskt sätt blifvit mördade af Tissaphernes, var det Xenophon, hvilken genom sin rådighet räddade krigshären. Han anordnade dess uppställning och tågordning på sådant sätt, att man kunde hålla de förföljande Perserna på afstånd. Vi skola ej följa de tiotusende under de faror och besvärligheter af alla slag, för hvilka de voro utsatte på sitt ärorika återtåg. I Oktober eller November månad år 400 anlände de slutligen till Chrysopolis, beläget midtemot Byzantion. Pharnabazos, angelägen om att befria sin satrapi från dylika gäster, förskaffade dem fri öfverfart till andra sidan af Hellesponten. Der slutade de tiotusendes återtåg, som Xenophon så lifligt skildrat i sin ryktbara Anabasis. Denna segerrika marsch midtigenom det persiska riket visade dess ohjelpliga svaghet, en farlig upptäckt, hvilken ingalunda glömdes af Agesilaos, Philip och Alexander.
Det peloponnesiska kriget hade utöfvat ett sorgligt inflytande på de offentliga sederna. Dess långa varaktighet, dess blodiga omkastningar hade utsått misstroende öfverallt, uppeggat lidelserna, förgudat styrkan och så grundligt förderfvat den grekiska karakteren, att den ej vidare förmådde resa sig ur sin förnedring. Grymhet utöfvades på slagfältet, blodtörstighet utmärkte partistriderna. Så lydde, säger Aristoteles, den ed, som det aristokratiska partiet i de flesta städer aflade: »Jag skall vara en fiende till folket och göra det allt ondt jag förmår.» Vi kunna visserligen såsom motstycke till denna grymma ed anföra heliasternas i Athen, efter de trettio tyrannernas fördrifvande: »Jag skall glömma alla begångna orättvisor och ej heller tillåta, att någon annan påminner derom.» Men Athen var till och med
