i sitt förfall samma ädelmodiga Athen, liksom dess bildstoder, fastän stympade, ännu i dag bibehålla sin skönhet.
Krigsväsendet hade äfven förändrats. Vi hafva redan omtalat den omskapning af krigskonsten, hvarigenom det femte och det sjette århundradets krigshär kom att efterträda hjeltetidens aristokratiska krigshär. Nu hade legotruppernas tid inträdt; alla grekiska städer förstärkte sina stridskrafter genom legosoldater. För att betala desse, behöfde man guld. Perserna hade sådant, och Grekerna tiggde af dem. Deraf kom sig den oupphörliga inblandningen af Xerxes’ efterträdare uti Greklands angelägenheter.
Sedan nu Athens magt var störtad, och hela Grekland böjde knä för Sparta, hvad hade väl detta för planer? Månne att gifva enhet åt det helleniska folket, hvilket hade ett så stort behof deraf för att blifva starkt? Derpå tycktes Sparta ej hafva någon tanke, det sysselsatte sig blott med sin hämnd och sin äregirighet. Öfverallt flöt blod, ty det införde öfverallt en aristokratisk styrelse. »Det skulle vara omöjligt», säger Plutarchos, »att räkna alla dem, som föllo ett offer för partihatet.» En flotta, som bevakade hela det Agäiska hafvet ifrån Cypern till Byzantion; en krigshär, som alltid var lätt att finna bland den vinningslystna befolkningen på Peloponnesos; en rastlös och kraftig verksamhet, som i Sparta utöfvades af ephorerna och utom detsamma af dess harmoster, utgjorde jemte Spartas stora anseende stöden för dess välde.
Athen hade förvärfvat sin magt på ett ädlare sätt, utan våldsamhet, plundringar eller grymheter. Derföre kunde det också utan alltför talrika affall bevara den längre. Sparta kände blott styrkan och missbrukade henne. Dess välde hade ej något annat band; äfven Athen hade användt den, men det hade dermed på ett skickligt sätt förenat rättvisa och storsinthet. Det hade gjort sig till medelpunkten för statskonsten, krigs- och rättsväsendet uti sitt välde; det hade gjort något ännu bättre, det hade gjort sig till konstens och vetenskapens hufvudstad. Ingenting stort eller ärofullt, ingenting fruktbärande eller nyttigt blef en följd af Spartas herravälde. Knappast upprest, hotade det att falla. Tusen olika anledningar till upplösning förberedde detta snabba fall: somliga voro att söka i sjelfva Sparta, andra i det öfriga Grekland, andra åter utom Grekland.
I Sparta fortforo följderna af Lykurgos’ statsförfattning att utveckla sig. Medborgarnes antal minskades dag för dag. Då tillträde ej lemnades för nya medlemmar, blef Spartiaternas krets allt trängre. En stor mängd hade omkommit uti krigen; andra hade blifvit nedstötte i en lägre klass, emedan deras fattigdom ej tillät dem att
