infinna sig vid de offentliga måltiderna. Uti sammankomster af 4000 personer voro, enligt Aristoteles, knappast 40 Spartiater. Då guld och silfver ej mera voro förbjudna, fick vinstbegäret och kärleken till lyx och veklighet alltmer och mer öfverhanden. Styrelsen blef alltmer aristokratisk. Allting verkstäldes af ephorerna och senaten; folkförsamlingen rådfrågades nu mera sällan. Följden häraf blef ett våldsamt hat mellan de få privilegierade medlemmarne och den lägre klass, hvilken uppstod af fattiga Spartaner, frigifna Heloter, Lakonier, åt hvilka man beviljat vissa rättigheter, och barn, födda af Spartaner och främmande qvinnor. Den spartanska statskonsten åtskilde med noggranhet alla dessa afdelningar genom olika benämningar och troligen äfven genom olika samhällsställning. Denna lägre klass, som var utesluten ifrån styrelsen, hade ett lifligt medvetande af sin tapperhet och de tjenster, den gjorde staten. Sådana betydande män som Lysander, Gylippos och Kallikratidas hade utgått ur dess sköte.
Då Lysander uppstigit till den mest betydande medborgaren i Sparta, fattade han en plan att omgestalta statens författning. »Han kunde ej», säger Plutarchos, »utan ledsnad se, att en stat, hvars ära han i så hög grad förökat, styrdes af konungar, som ej voro bättre än han.» Enligt samme författare var hans plan att göra kronan åtkomlig för hvilken Spartan som helst, hvarvid han hoppades, att ingen skulle kunna förbigå honom. Förtjusningen öfver hans segrar hade verkligen i början varit så stor, att flere städer upprest altaren till hans ära; detta var det första exemplet på det föraktliga kryperi, hvilket sedermera blef så vanligt både i Grekland och Rom. Men hans stolta öfvermod hade förskaffat honom talrika fiender, i synnerhet bland den herskande medborgareklassen. Utan att genomskåda hans hemliga planer, afundades man honom hans magt och hans ära. I spetsen för denna opposition mot segraren vid Ägospotamos stod konung Pausanias, hvilken vi redan år 403 sett störta hans verk i Athen. Likväl hade Lysander nog anseende att, då konung Agis dog (399). låta utropa dennes yngre broder Agesilaos till konung, i stället för Agis’ son Leotychides, hvilken han påstod vara son till Alkibiades. Lysander räknade på att få regera i sin skyddslings namn; men han fann snart Agesilaos vara en öfverlägsen man, hvilken vid första lägliga tillfälle afkastade detta förmynderskap, och Lysander tvangs att återvända till sina ränker. Bland annat sökte han genom mutor att vinna de grekiska oraklen på sin sida.
Samtidigt härmed upptäcktes en sammansvärjning med en långt mer omfattande omstörtning af det bestående till mål och anstiftad af en viss Kinadon. De fattigare medborgarne tänkte störta de rike,
