hvilka innehade magten. Denna sammansvärjning visade, på hvilken afgrund det spartanska samhället hvilade, och tillika den förskräckliga enighet, som rådde mellan alla de lägre klasserna, såväl de frie som slafvarne. Ett borgerligt krig hade varit nära att utbryta, men Sparta förstod ännu att göra de hemliga stämplingarna oskadliga genom den vaksamhet, som ett ständigt misstroende förlänar alla oligarkiska aristokratier. Oaktadt dessa fiendtligheter klasserna emellan, oaktadt konungarnes kamp emot senaten och ephorerna, hvilka hade gjort dem till blotta undersåtar, oaktadt konungarnes täflan sinsemellan, var Spartas styrelse icke mindre kraftig i sina yttre handlingar, och detta just till följd af magtens förening i ett fåtal händer. Ephorerna utöfvade i det inre och harmosterna i det yttre en ständig dictatur. Men denna magt var till största delen blott beroende af opinionen, emedan Sparta i sig sjelf hade få hjelpmedel, emedan det hade få medborgare. Också började denna magt redan att förminskas. Spartas öfverdrifna anspråk sårade alla, som ännu älskade friheten och som ej, för att trösta sig öfver dess förlust, erhöllo, hvad Athen gifvit sina undersåtar, nemligen en ofantlig handel, lysande fester samt glansen af konst och poesi. Sparta, som var lika vinningslystet och mer förtryckande, tog allt och gaf ingenting. Hvarje år uppbar det en skatt af 1000 talenter, hvilka hopades i Sparta, utan att någonsin utsläppas derifrån.
Man började redan på många ställen önska tillbaka Athens öfvervälde, hvilket hade varit älskvärdt till och med under sitt öfvermod. Visserligen darrade de asiatiske Grekerna, som voro vane att lyda, såsnart en Spartan visade sig; men uti moderlandet kunde Sparta ej räkna på denna alltför stora undfallenhet. Thebe hade sedan lång tid tillbaka gjort anspråk på att uti mellersta Grekland spela samma roll som Sparta på Peloponnesos. Mellan Athen och Thebe kunde väl afundsjuka uppkomma, men ej någon allvarlig täflan, som mellan Sparta och Thebe, hvilka, såsom hufvudsakligen landtmagter, båda eftersträfvade samma mål. Under inflytande af sitt segerrus trodde sig Sparta ej längre behöfva iakttaga någon grannlagenhet. Argiverna påstodo vid ett tillfälle, då en gränstvist skulle afgöras mellan Argos och Sparta, att de gåfvo bättre skäl för sin åsigt än deras motståndare. »Den, som är starkast härutinnan», sade Lysander, pekande på sitt svärd, »har de bästa skälen, då det är fråga om gränstvister.» Vid ett annat tillfälle yttrade samme man till en medborgare från Megara, hvilken vågat begära ordet vid en sammankomst: »Det är skada, att dina ord sakna stöd af en stad.» Med Elis gjorde Sparta ännu mindre omständigheter. Det uppmanades (402) att lemna oberoende åt
