erhöll Artaxerxes’ befallning att taga hans satrapi och hans hufvud. Sedan detta mord blifvit utfördt, låtsade Tithraustes, som om det ej vidare fans någon orsak till krig mellan Sparta och storkonungen. Han erbjöd sig till och med att erkänna de asiatiske Grekernas oberoende, om de blott betalte sin gamla skatt, och gaf Agesilaos 30 talenter, för att han skulle lemna hans område. Agesilaos mottog penningarne och anföll i stället Pharnabazos. Detta bekymrade ej Tithraustes, blott han sjelf fick vara i fred. Han tänkte likväl på att befria Asien från Agesilaos. Det säkraste medlet härtill var att upptända ett krig i Grekland; han ditsände derför en pålitlig underhandlare, hvilken han beväpnade med 50 talenter.
Emellertid fick Agesilaos i Asien allt större framgångar och började uppgöra stora och vigtiga planer för att störta det persiska väldet, då han plötsligen erhöll befallning att återvända till Grekland, hvarest ett krig utbrutit, som gjorde hans närvaro nödvändig. Sorgsen öfver att se sina planer tillintetgjorda, lemnade han Asien, öfvergick till Chersonesos och följde den väg Xerxes hade tågat (394). Tithraustes hade räknat rätt; hans utskickade hade funnit Thebanerna mycket fiendtligt stämda mot Sparta. En tvist mellan Phokerna och Lokrerna, de senare understödda af Thebe, bragte kriget till utbrott. Lysander blef sänd de förre till hjelp. Konung Pausanias skulle med en annan krigshär förena sig med honom vid Haliartos. Den utsatta dagen befann sig Lysander ensam på mötesplatsen. Ej van att dröja eller draga sig tillbaka, anföll han ensam och föll i striden. Vid sin återkomst till Sparta, dömdes Pausanias till döden, men flydde till Tegea, hvarest han afled (395). Denna dom var ett offer åt den nationella fåfängan. Spartas fåmannavälde har i fråga om politiska orättvisor ingenting att förebrå Athens folkvälde.
Före slaget vid Haliartos hade en beskickning från Thebe infunnit sig i Athen för att begära hjelp. Oaktadt sin svaghet slöt detta sig till förbundet mot Sparta. Dess beslut bestämde äfven Evböerna, Akarnanerna, Korinth och Argos. De förbundne sammanträdde i Korinth för att rådgöra. Genom långsamhet och brist på enhet i befälet förlorade de allierade likväl slaget vid Nemea (394), som likväl ej blef afgörande. Men nu anlände Agesilaos, hvilken med svärdet i hand genomtågat Thrakien och Makedonien; han besegrade Thessalierna och framträngde utan hinder ända till Koroneia, hvarest Spartas fiender väntade honom. En häftig sammandrabbning egde der rum. Thebanerna visade krigiska egenskaper, hvilka voro olycksbådande för Sparta; Agesilaos sjelf betäcktes med sår, men segrade (Augusti 394).
