Aftonen förut hade Agesilaos fått underrättelse om en stor olycka, hvilken han dolde för sin här. Athenaren Konon, som efter slaget vid Ägospotamos flytt till Cypern, hade derifrån följt händelsernas gång med uppmärksamhet. Man känner ej hans åtgärder för sitt fädernesland, ehuru det talas om en resa, som han gjorde till persiska hofvet. Plötsligen såg man likväl en ny verksamhet vakna till lif vid de pheniciska hamnarne, och en stor flotta utgick derifrån, öfver hvilken Konon tog befälet. Sedan han erhållit förstärkning af Pharnabazos, förstörde han den spartanska flottan utanför Knidos: af fiendens 85 fartyg togos 50. Befälhafvaren, Agesilaos’ svåger, stupade (Juli 394). Spartanerna förlorade sålunda öfverväldet till sjös. De behöllo det längre till lands. Kriget, som förut förts i Böotien, sammandrog sig under de sex följande åren kring Korinth, hvilket de förbundna staterna kraftigt försvarade.
En bland befälhafvarne var Athenaren Iphikrates, som anförde en trupp af legosoldater. Fordom hade medborgarne redan ifrån tidiga år uti sin fädernestads gymnasier bildats till krigare och utgjorde det tungt beväpnade fotfolket (hopliterna), hvilket förstärktes af soldater med lätt beväpning (peltaster), bestående af bundsförvandter och slafvar. Krigarens pligter utgjorde då blott en del af medborgarens, något särskildt vapenyrke fans ej. Vid denna tid hade en förändring inträdt härutinnan. Det är tydligt, att det nya slag af soldater, som då uppstått och som sålde sig åt den högstbjudande, ej mer i kriget medförde det fosterländska sinne, hvilket förut utmärkt medborgaren. Ett lärdt krig, fördt efter alla konstens regler, efterträdde det gamla, hvilket förrådde större okunnighet, men var rikare på hjeltemod. Iphikrates tog en verksam del i denna omhvälfning. Han förändrade äfven en del af den athenska härens beväpning. Han gaf en stor vigt åt peltasterna, hvilka han försåg med små sköldar och lätta harnesk, långa lansar och svärd, så att de förenade både det tunga infanteriets och de lätta truppernas fördelar. Soldaterna kunde härigenom blifva snabba i sina rörelser. Han sysselsatte sitt folk oupphörligt, slog aldrig läger för att förskansa sig och införde bruket af en dubbel lösen, den ena delen afsedd för officeren, den andra för den tjenstgörande posten.
En strid, uti hvilken Iphikrates’ peltaster vågade möta de fruktansvärda Spartanerna och dödade 250 man, stadgade både deras och befälhafvarens rykte (392). De kunde ifrån denna stund utsträcka sina ströftåg långt in uti Arkadien, utan att Spartas bundsförvandter vågade gå dem till mötes.
Emellertid hade Perserna, uppmuntrade af segern vid Knidos,
