dessa polemarcher göra, hvilka läto öfverraska sig af Pelopidas’ följeslagare. En ytterst bördig och lättodlad jordmån, en tjock luft, aflägsenheten ifrån hafvet, föga industri, ingen handel, emedan jorden lemnade allt hvad som behöfdes, ej fattigdomens sporre såsom i Attika, ej farans såsom i Sparta: se der orsakerna till att Thebe och Böotien hade qvarstått i skuggan. Man kunde der lefva godt utan några synnerliga mödor; hvartill skulle det då tjena att anstränga sig? Till dessa orsaker måste man lägga Böotiens politiska sönder splittring och det förakt, Thebe efter perserkrigen var utsatt för. Då Athen hade dukat under, då Sparta hade gjort sig förhatligt, drog Thebe, som ej hade utnött sina krafter under den utkämpade striden, fördel af det förras svaghet och det senares öfvermod. Det kan ej betviflas, att invandringen af de Athenare, som förjagades af de trettio, och af flere italiske Greker, hvilka, enligt Plutarchos vittnesbörd, förde Pythagoras’ läror till Böotien, har bidragit att gifva en ny lifskraft åt det thebanska sinnet. Äfven lärjungar af Sokrates kommo till Thebe för att meddela undervisning. Deras inflytelse och de politiska förhållandena åstadkommo en viss rörelse hos Böotierna, hvilka egde läraktighet, kraft och allvar, men ej den utsökta finheten, den qvicka uppfattningen och det tjusande behaget hos den attiske medborgaren.
En enda man, Epaminondas, sammanfattar hos sig alla detta folks goda egenskaper. Han tillhörde en framstående familj, Sparternas slägt, hvilken man påstod hafva uppkommit genom i jorden sådda draktänder; han föddes fattig och förblef så hela sitt lif. Då han stod i begrepp att föra en hel krigshär till Peloponnesos, nödgades han för sin utrustning låna 45 drachmer. En annan gång, då en fest tillstundade, höll han sig inne i flere dagar, för att man skulle kunna tvätta hans enda mantel; men långt ifrån att finna denna brist obehaglig, skattade han sig lycklig att derigenom vara befriad från många bekymmer. Han var måttlig som en af Pythagoras’ lärjungar, han förtärde aldrig vin och åtnöjde sig ofta med litet honung. I kunskaper öfverträffade han alla sina landsmän. Epaminondas försummade ej något af de studier, som fullända menniskan. Han lärde sig att spela på lyra och flöjt, att sjunga, ja till och med att dansa. Han öfverlemnade sig med ifver åt gymnastiska öfningar och vanan att handtera vapen, hvarvid han lade mer vigt på vigheten än styrkan; den senare syntes honom mer tillhöra atleten, den förra soldaten. Sin kropp gjorde han sålunda genom ständig öfning smidig och rörlig, sina själsegenskaper utvecklade han genom tankeansträngningar. Pythagoräen Lysis från Tarent var hans lärare i filosofien. Redan såsom barn fäste han sig så mycket vid denne dystre och allvarsamme man, att han föredrog hans
