så stort anseende hade segern gifvit Thebe. Epaminondas förde befälet; Diodoros angifver hans styrka till 50,000 man, Plutarchos till 70,000, hvaraf 40,000 hopliter. Han inträngde i Lakonien, följande Evrotas’ lopp ända till Sparta, hvilket aldrig förut, sedan det kommit i Dorernas händer, sett skenet af några vakteldar. Förskräckelsen var ytterlig; största delen af befolkningen, såväl frie som slafvar, vägrade att lyda. Lyckligtvis för Sparta egde det Agesilaos, hvilken var van att bevara sin kallblodighet i farans ögonblick. Alla Heloter, som ville gripa till vapen, erhöllo löfte om frihet: 6000 infunno sig. Ett nästan lika stort antal bundsförvandter anlände till sjös. Genom att sköfla Lakonien hoppades Epaminondas kunna förmå fienden till drabbning, men Agesilaos, hvilken ej blott hade yttre utan äfven inre fiender att bekämpa, rörde sig ej ur stället. Utan att våga storma Sparta, nöjde sig då Epaminondas med att återskänka Messenien friheten och bygga fästningen Messene på vestra sluttningen af berget Ithome, hvarpå han, efter att hafva besatt Tegea, lemnade halfön, hvars utseende han för alltid förändrat.
Ännu en gång kallade Arkadiens städer Thebanerna till Peloponnesos. Sparta och Athen, som af afund mot Thebe förenat sig med dettas fiender, kunde ej hindra Epaminondas’ intåg på halfön, men ankomsten af hjelptrupper från Dionysios i Syrakusa förmådde Thebanerna att draga sig tillbaka. Arkaderna, hvilka ville göra sig oberoende af förbundet med Thebe, anföllo sedermera både detta och det följande året Lakonien på egen hand, första gången ostraffadt, senare gången besegrades de, utan att en enda Spartan förlorade lifvet (368).
Thebes inblandning i Thessaliens angelägenheter gaf Sparta rådrum. Thessaliens tre förnämsta städer, Larissa, Pharsalos och Pherä, kämpade om herraväldet i detta af inre strider i långliga tider sönderslitna land. Iason, Pheräs herskare, hade lyckats göra sig till hela landets öfverhufvud, hvarefter han börjat eftersträfva herraväldet öfver Grekland. Han blef dock mördad, och hans stora planer dogo med honom (370). Genom en rad af illgerningar efterträddes han först af sina två bröder, sedan af sin brorson, den grymme Alexander i Pherä. Alevaderna i Larissa vände sig först till Makedonien, sedan till Thebe, för att skaffa sig hjelp emot honom. Man sände dem Pelopidas, hvilken, efter att hafva drifvit tyrannen på flykten, begaf sig till Makedonien för att tillintetgöra Athens inflytande derstädes. Såsom gisslan hemförde han till Thebe den unge Philip, konungens broder, och 30 andra förnäme makedoniske ynglingar.
År 367 hade hofvet i Susa ännu en gång det nöjet att se sändebud ifrån de förnämste af Greklands stater vid perserkonungens
