Denna dubbla villfarelse är en gärd, som Aristoteles betalar åt sin tid. Men han sammanblandar ej såsom Platon staten och familjen, en lära, hvilken leder till alla slag af despotism, hopens såväl som en enskild tyranns. För öfrigt kunde denne store ande ej innesluta sig inom ett trångt system. Aristoteles tillåter alla styrelser, med undantag af dem, som utöfva våld, ty han hade redan kommit till den insigten, att en styrelse framför allt måste rätta sig efter de yttre förhållandena, att den form för den offentliga magtens utöfning, som lämpar sig för en stat, kan vara skadlig för en annan.
Medan filosofien sålunda blomstrade, aftynade poesien. Den segrande demokratien är till en del skulden till den grekiska skaldekonstens undergång. Talarestolen dödar teatern. Den, som hos sig finner talang eller snille, blifver talare, och det oemotståndliga begäret efter framgång på denna väg gör, att man ej söker den på andra. Ett århundrade tidigare skulle filosofien hafva afstått Platon åt sånggudinnorna; vältaligheten skulle äfven hafva lemnat dem några af sina eröfringar. I denna punkt är det sålunda blott ett utbyte, som eger rum mellan de nio systrarna; hvad en förlorar, vinner en annan. Det grekiska snillet är ej derför i aftagande, ehuru en mägtig och dyrbar sträng har upphört att vibrera.
Man nödgas dock tillstå, att filosofien, oftast i strid med den bestående samhällsordningen, ej var en skola för fosterlandskärleken, utan tvärtom ett i staten inkastadt upplösningsmedel. Statens storhet och välfärd utgjorde föremålet för det ständiga sträfvandet hos Miltiades’ och Perikles’ samtida; Sokrates’ lärjungar deremot säga sig, i likhet med den store mästaren, vara verldsborgare, lära med Platon förakt för de nationella inrättningarna, med Zenon likgiltighet för frihet eller träldom, eller draga till och med, som Xenophon vid Koroneia, svärdet mot sina medborgare.
Solons stad var sålunda intagen på samma gång af den politiska liknöjdhet, som filosoferna predikade, och af den sinnlighet, hvilken hyllades af ett förvekligadt folk. Af detta onda, af de medborgerliga dygdernas förfall, uppkom ett annat, hvilket utgör en allmän företeelse, som man återfinner vid flere tidpunkter i historien; bruket att sälja sitt blod för att blanda sig i tvister, för hvilka man är främmande. Sedan lång tid tillbaka kände Grekerna vägen till Susa och förstodo att uppskatta storkonungens guld. Denne hade alltid i sin tjenst talrika grekiska trupper, och alltsedan Cyrus den yngre hade Persernas inblandning i Greklands angelägenheter ej något annat mål, än att der åstadkomma fred, för att få köpa dess soldater. Vid Issos hade Darius 40,000 grekiska legosoldater. Under Alexander den store
