Sida:Illustrerad Verldshistoria band I 443.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
443
DE MEDBORGERLIGA DYGDERNAS FÖRFALL. SOLDNÄRER.

och hans efterträdare tiodubblades det onda uti styrka, och Grekland förgicks, enligt Polybios’ uttryck, af brist på menniskor.

Denna olyckliga vana har vid denna tid redan vunnit insteg i Grekland. För att afgöra en tvist, vädjar man ej längre till medborgarnes mod, utan man anskaffar legosoldater. Thessaliens såväl som Siciliens tyranner hafva ej några andra soldater; Sparta sjelf besoldar sådana; Athen kan ej undvara dem. Fester och skådespel, hvilka fordom blott utgjort ett vederqvickande afbrott i handelns och krigets vedermödor, hade nu blifvit Athenarnes förnämsta sysselsättning. Hvarföre skulle ej detta fina och snillrika folk, bortskämdt af så många smickrare, lika väl som någon furste hafva en krigshär i sin tjenst? »Med en talrik befolkning, med uttömda finanser», säger Isokrates, »vilja vi i likhet med storkonungen betjena oss af legotrupper... Då man fordom utrustade en flotta, använde man främlingar och slafvar såsom roddare; medborgarne voro soldater. Nu beväpna vi främlingar för att strida och tvinga medborgarne att ro. Vid en landstigning i ett fiendtligt land ser man desse stolte medborgare från Athen, hvilka påstå sig beherska Grekerna, stiga i land med åran i hand, och soldnärer gå i striden, iklädde våra vapen.»

Sålunda försvann vanan att handtera vapen, krigshärarne upphörde att vara nationella, generalerna att vara medborgare. Såsom anförare för värfvade skaror gingo de i tjenst hos den, som betalte dem bäst, äfven om striden gälde deras eget fädernesland. Sålunda stred Chabrias i Egypten emot perserkonungen, under det Athen samtidigt sökte dennes vänskap. Iphikrates blef måg till Kotys i Thrakien och understödde honom i krigsföretag, hvilka voro öppet rigtade mot Athen. Alla dessa generaler, säger Theopompos, till och med Timotheos, Kimons son, den mest fosterlandsälskande och oegennyttige af dem alla, föredrogo ett yppigt lif i främmande land framför vistelsen i Athen.

Ehuru sålunda vid Epaminondas’ död ingenting syntes antyda den grekiska verldens snara undergång, hade likväl förfallets tid verkligen inträdt. Men hon kunde ännu räcka länge, utan att medföra någon undergång; ty det krigiska modet och det krigiska sinnet hade ännu ej utslocknat hvarken i Thebe eller Sparta, och man skall ännu mer än en gång få se Athenarne påminna sig det namn de bära. Grekland syntes sålunda ännu hafva en lång framtid, och det skulle hafva beherskat denna framtid, om ej den i historien sällsynta företeelsen inträffat, att två stora eröfrare efterträdt hvarandra på samma tron.